Glöm bort bekymmer sorger och besvär 

Min sambo Anna lyfte i förra veckan frågan om hur vi skall få familjer att slita sig från internet för att istället komma och ha kul med oss när vi är på turné. Fattar ni vad hon menar?? Vilka gamla, unga, barn och tonåringar vill inte se vuxna människor, galet glada och utklädda till diverse djur dansa och sjunga på en scen? Fast …som regissör och den som skall hjälpa till med att få mat på bordet är jag kanske är lite partisk i ämnet. Men bara lite. 
 
I ena vågskålen har vi alltså ett, milt sagt, softat liv på internet med relativt icke relevanta videos, ändlösa chattar med förkortningar så att man inte behöver trötta ut sig med för långa ord. Ofantliga mängder filmer och klipp, av olika karaktär, från hela världen. Likt ett gigantiskt virtuellt smörgåsbord. Vi behöver inte anstränga oss det minsta framför skärmen. Vi behöver inte träffa någon och inte stå för något. Vi behöver varken ta på byxor eller deodorant. Vi får till och med underhållning på toaletten vars besök har blivit allt längre ju mer Apple utvecklat sina produkter.  
 
I den andra vågskålen behöver vi däremot resa oss ur den popcorn betsade stolen. Klä på oss och lukta gott.  Inte nog med det, vi skall transporteras bland andra människor och umgås. Säga saker rakt ut, utan skydds-(inter)nätet. Kanske till och med sitta vid samma bord och prata med familjen! Utan att använda förkortningar som wtf, btw, k, YOLO, fml, omg och swag. Och som huvudnummer titta på de där svettiga (ja kostymerna är extremt varma) figurerna utklädda till djur som dansar och sjunger på en scen i 2,5 timme. Utan att kunna zappa och spola fram. Vi tvingas alltså ut i den riktiga världen (IRL) där vi måste lyssna utan hörlurar. Bara en sån sak. Det är ett knepigt val. Eller inte. 
 
Jag förstår självklart lockelsen och hypen med internet och varför det finns. Jo det är säkert. Jag majlar. Men framför allt bor jag med Anna. Min Fläckiga Hyena vars bekymmersrynka blir bredare än Bagheeras rygg om hon inte har sett till 4G-loggan i hörnet på mobilen på två minuter.  
 
Men trots hennes outtalade uppkopplings beroende ser hon det sköna i vad vi gör. Och varför vi gör det. Musikaler mina vänner, det är livet. Det är dans, musik, rytm, humor, allvar och känslor. Allt i ett enda paket som våra besökare kan ta med sig och sedan packa upp igen närhelst de vill. ”Pappa kommer du ihåg när vi….” eller ”Minns ni är mormor var med på Djungelboken – hon trodde att Mowgli hette Måggli”…  Minnen. Skratt. Gemenskap. Det är vad vi skapar och vad vi vill dela med oss av.  
 
När jag skriver musikaler arbetar jag mer med hjärtat än med huvudet. Hjärnan hjälper förstås till med att slussa ut ett fullständigt virrvarr av ord, idéer och musik-slingor. Men det är hjärtat som binder ihop alltihop.  Det är där jag skapar och förmedlar.  
 
Så alla vuxna – ta kommandot. Logga ur, kom och ha kul med oss. Glöm bort bekymmer sorger och besvär! Fyll lådan med minnen och använd hjärtat. IRL (=Människobyn)  

Robert Dröse / Creative Director