Det kittlar döds-skönt i kistan

”Jag é en dobididoo, jag é en dobididoo, jag menar dobidobi, dobidubi, dobididu” …  
Displayen på mobilen lyser upp bordskivan i trädgården när jag råkar stöta till den. 23.59. Magen morrar lite. Likt en hungrig tiger. Shere Kahn. Vår musikal-figur poppar upp i en av mina surrande hjärnhalvor likt bilder i en snabbspolad diaprojektor. Men sen går strömmen med ett POFF. 

Är nog lite hungrig. Eller åt jag middag? En trött tvestjärt balanserar på kanten av det tomma glaset. ”Men du. Vad är det här? Vilken lattjo liten pryl!” Fnisset bryter ut av den tokiga accenten. Var kom den touchen ifrån? Jag sätter mig rätt upp i stolen och tappar nästan cigarren i knät av den hastiga rörelsen. Kanske något för manuset? Eller … inte. Jag låter ryggen sjunka tillbaka in i den mjuka stols-kudden. Den påminner lite om gamarna. Tvestjärten alltså. Inte accenten eller stolskudden.  
Gamarna. Nu kom strömmen tillbaka och den inre projektorn visar vår Huulda i Djungelboken. ”Vad är det här för en konstig hög med kött och ben”. Jag hör min egen röst härma de gälla fjäderfäna.  Det nästan ekar mellan träden och ett fönster stängs med en irriterad smäll i grannhuset. En urskuldande viskning hörs från Huulda i mitt huvud. ”Går den att äta” Eller nej förresten, hon skall säga…hmmm… vänta jag hade det … wait for it…  
Något vitt fladdrar förbi i ögonvrån. Nästan dansande. En fågel? Ett rådjur? En Fläckig Hyena i negligé? Jo det liknade nästan min vackra Anna. Nah, det var nog en fågel. Varför skulle Anna dansa i trädgården? Vi sågs ju … ja när var det nu? I morse? Igår? Dansa förresten… Tanken gör en blixtsnabb vändning. ”Var nöjd med allt som livet ger…” Stolen gungar åter till av rytmen i sången. Kanske att Baloo skulle …. 
 
Ja ungefär så där är det. När jag, som Anna säger, är i skaparbubblan. Allting i mitt huvud lever sitt eget liv. Tankarna springer huller om buller likt galna myror i ett missil-regn. Tusentals av dem. Till synes åt olika håll i obegripliga kurvor och tvära U-svängar. Tills plötsligt … de ställer sig på led och vet precis vart de ska. Unisont. Med myrblickar av stål. Som en armé av bokstäver. De bildar givna förband som blir till ord och meningar. Det är då jag hamnar i FLOW. Detta fantastiska tillstånd när allt stämmer. Då försvinner jag från tid och rum. Inte ens en fläckig hyena i negligé eller en tvestjärt kan få mig distraherad. Det handlar om en total närvaro men samtidigt frånvaro - från allt annat runt omkring. Flytet blir syret och jag blir (sten-)hög av den totala kontrollen. Jag älskar att vara där. Mitt i djungeln av förlöst kreativitet. Mitt Manus-Nirvana. 
 
Jag känner mig ofta som Mowgli i min egen lilla djungel-värld. Alltså inte riktigt som de andra barnen i sandlådan. För mitt Nirvana är förstås inte min familjs Nirvana. Livsrytmen pendlar ständigt mellan hög aktivitet och mer långsamma perioder som kan liknas vid dvala. Annas definition är nog snarare att jag pendlar mellan huvudvärks-framkallande mani och extremt irriterande koma.  
Begreppet ”rutin” är lika obegripligt för mig som ordet ”särkalk”. Mitt sinne får näring av en omättad nyfikenhet där jag konstant söker och matas med inspiration. Det finns alltid vägar i mitt huvud som glider in på nya, ibland väldigt otippade, stigar.  Som i sin tur kan leda till nästa stora idé eller förbättring av det vi redan gör. Eller …  till en väg med en sprängd bro som man inte kommer längre på. Det kan ibland göra Anna mer galen än fläckig, men det är också en fullständigt ovärderlig källa till roliga, tokiga och okonventionella idéer!  
Mobilen plingar till. 01.20. ”Jag lägger mig nu. God natt.” Min Vackra har slutat dansa. Jag tittar tvekande upp mot det mörka fönstret. Samtidigt rullar projektorn igång med ett långsamt surr som startar i ytterörat.  ”Äta Myror? … ”Ha ha, De är världens käk, kittlar döds-skönt i kistan”   ….. 
För mig är livet ett mysterium och äventyr där jag lever istället för att bara existera. Och kreativiteten – det är inte en talang utan ett sätt att fungera.   

Robert Dröse, Regissör, Pappa, Sambo … och Inte Som De Andra Barnen …