Robban går och fiskar i Galasjön
Robban går och fiskar i Galasjön

Jag går och fiskar

Anna, min sambo, sliter extremt mycket med det praktiska runt vår kommande premiär och turné med Djungelboken. Ibland ser jag bara hennes fladdrande bling-bling skugga när hon sveper förbi i köket från ett projekt till ett annat, med en halvt öppnad kvarg i handen. Hinner säga ”hejdå älskl…” innan dörren stängs och bilen rivstartar så att gruset perforerar grannens staket. En fläckig hyena i Saltsjöbaden, ständigt på språng. Tur ändå att hon har sin inopererade mobiltelefon. För vi är väldigt mobilkompatibla hon och jag. I betydelsen att hon pratar och jag lyssnar. Ibland somnar jag, det skall erkännas. Inte för att jag är ointresserad utan mer för att hennes röst blir som ett tryggt humle-surr i örat. Det bränner till ibland men gör inte så ont.  
 
Vet ni hur sjuuuukt mycket som ligger bakom en produktion av det här måttet? Ibland gör det mig mer snurrig än vanligt. Nästan på gränsen till hobby-galen. De flesta som sitter i publiken och ser den färdiga föreställningen har ingen som helst aning. Att skapa en musikal är ett enormt planerande med personal, artister, försäljning, samarbetspartners och lokaler. Och det börjar långt innan premiären. Till och med långt innan repetitionerna startar.  Sedan har vi förstås arbetet med storyn. Det kreativa navet. Min del av musikal-kakan där björnhjärnan måste finna den exakta tonen för att det skall bli roligt, skapa den spännande nerven i berättelsen utan att den går av på mitten, matcha steg och toner till dialogen och hitta dräkter och minspel för var och en av artisterna som skall tolka det jag vill förmedla.  
 
Om min sambo är en supersnabb hyena så känner jag mig just nu mer som en sengångare än en dansande Baloo. Ett trött pungdjur hängande upp och ner i ett träd, överjäst efter månader av kreativt arbete. Ibland behöver man en paus från all produktivitet och skapande. 
 
Anna åker till Helsingborg för att andas och spela teater. Mitt trix för att inte fastna upp och ner där i trädet är ”Gyllene Tider-knepet”. Jag går och fiskar. Precis som i sången från 1997. Jag tar på mig fiske-hatten och placerar sonen bredvid mig i bilen. Åker mot stugan i Bredbyn nära Höga Kusten på en roadtrip där solen skiner, myggen är fulla och livsandarna vaknar till liv allt eftersom milen bränner under däcken. Den där förväntansfulla känslan varade denna gång ända tills vi kom fram.  Några stackare som saknade fiskeutrustning trodde nämligen att vår var till för alla. Likt en ny slags Bohags Allemansrätt där allt mitt är ditt. Själviskt nog hade vi missat den här nya rättigheten och glömt hänga vår nyckel utanför dörren.  ”Gästerna” var därför tvungna att bryta sig in för att kunna fiska. Kanske hade även de jobbat en längre tid med ett musikal-manus och behövde lite avkoppling. Antagligen var det ett väldigt jobbigt manus för de tog vartenda spö och drag vi hade. 
 
I efterdyningarna av denna nya allemansrätt fick Per Gessles gamla sommarplåga bli min egen plåga: 
 
Jag går ej och fiskar (Ohh, ohh, ohh) 
Får ingen tyst minut 
Inte fiska fiska fiska (Ohh, ohh, ohh) 
Noll chans att andas in 
Andas ut 
 
Eller hur det nu var i originalsången ….

Robert Dröse Robert Dröse