Foto: Theo Dröse
Foto: Theo Dröse

Mamma hjärtat på utsidan i livsdjungeln

Nu är sista föreställningen av Fars Lilla Tös på Fredriksdalsteaterns över. Det känns både sorgligt och skönt. Sorgligt eftersom det har varit så jäkla kul att stå på scenen och skönt eftersom jag just nu behöver mer tid än jag har. Jo jag vet, jag behöver ALLTID mera tid. Djungelbokens premiär i november närmar sig med stormsteg och vi har massor att göra. Sjukt mycket. Vansinnigt. Jag blir trött bara jag tänker på det. Men också max-peppad för jag vet att det kommer att bli bra. Vi har ett riktigt bra gäng som arbetar ihop och jag har ju läst Robbans grymma manus flera gånger. För att inte tala om våra artister … de är fantastiska. 
 
Men hur mycket jag än har på min to-do-lista så är det mammahjärtat som sliter mest på mig just nu. Det känns som att jag har tagit det i handen, fått en plötslig kramp och fastnat i ett läge där jag kramat till för hårt.  Det får inte tillräckligt med syre. Jag vet att han är 18 år. Nästan vuxen. Men han är fortfarande min bebis! Min lille Theo. Jag har jobbat så intensivt det senaste året. Hela sommaren har varit ett evigt flackande mellan Stockholm, Helsingborg och stugan uppe i norr, så jag har knappt sett till honom. Jo, det har förstås fungerat ändå, Robban finns ju där också. Men mammahjärtat lever sitt eget liv där man inte har något som helst att säga till om. Inte ens jag kan göra min röst hörd. Man kan inte ringa eller maila hjärtat. Inte skälla eller ens prata förnuft med det.  Förutom den där villkorslösa kärleken så adderar det också, på eget bevåg, en massa oro, skuldkänslor och otillräcklighet.  
 
Och nu skall Theo åka. Ända till Los Angeles för att gå på skola där i ett helt år. Ett fantastiskt tillfälle för honom. Han är så lycklig, glad och förväntansfull. Både jag och Robban skall åka dit i nu i augusti för att installera honom. Jag är övertygad om att han kommer att växa på många olika sätt och ÄR verkligen glad för hans skull men … den där förbannade hjärtkrampen vill inte släppa. Hur klarar man att ens barn är på andra sidan jorden i ett helt år? Det känns om en evighet! Tänk om han behöver mig? Tänk om något händer? Tänk om han tycker det är skönt att åka för att jag inte har varit så närvarande det sista? Tänk om han inte kommer hem igen … Usch det där sista poppade upp precis nu. Jag har inte ens tänkt den tanken innan. Det är klart att han måste komma hem igen … eller? 
 
Många säger till mig att ”Jamen nu kommer du att ha tid att helhjärtat ägna dig åt produktionen med Djungelboken” Och visst det stämmer till viss del, förutom det där med att hjärtat inte riktigt (alls) lyssnar på mig. Men det jag HAR bestämt mig för är att ta mig i kragen med träningen igen. Jag vet, att om jag blir så där lagom fanatisk, och ger gym och/eller cardio-träning tid VARJE dag, så blir jag en bättre människa med mer fokus och ett större lugn. Jag kan dessutom slå två flugor med en smäll genom att vara produktiv på mina morgonpromenader. Jodå, några av mina kollegor är faktiskt vakna klockan 0600. De lyfter åtminstone luren. Jag är också en mästare på att skriva email på löpbandet.  Har inte flugit av eller tappat mobilen en enda gång. Min PT säger att vi skall ha ”regler för optimalt träningslugn” den här gången. Jag undrar vad hon menar? Vet ni? Nåja det visar sig.  
 
Det allra bästa med träningen är att det kommer att PUMPAS så mycket syre till det där morsiga hjärtat att det kanske inte orkar skicka en massa oro, längtan och dåligt samvete ut i venerna. 
 
Så håll utkik i mina sociala medier. Jag kommer att tränings-outa mig ordentligt framöver så att det inte finns någon återvändo.  

Anna Norberg Anna Norberg

Kommentera gärna: