Att curla sig ur tonårstiden och vara tre i ett förhållande 

Just nu gästar jag och Anna USA. Home of Disney. Home of liberty (?) Home of many (crazy) things. Jag skulle kunna använda hela bloggen till att driva med allt som händer i detta spännande land men det skulle bli för många ord. Materialet är helt enkelt för stort för att orka välja. Verkligheten är dessutom mer komisk i sig själv. Så jag låter nog politikerna fortsätta göra sin komedi medan jag fokuserar på Djungelboken The musical OCH att ha semester. 
 
Det är alltså dags för en efterlängtad hälsa-på-sonen-och–ha-semester-kombo. Vi behövde träffa ”den lille” som rest iväg för att spendera ett helt år i en skola på andra sidan jorden. Det mina damer och herrar, är stort, eller snarare humongous, som man säger over here. Theo lämnade alltså boet för … en hel vecka sedan. Nu tänker säkert många förståsigpåare att ”Men herregud lämna grabben ifred, han har bara varit borta några dagar”. Det skall vi förstås göra. Lämna honom ifred alltså. Men vi vill först hjälpa honom komma iordning ordentligt på skolan. Se till att han har allt han behöver. Och med det målinriktat curla oss ut ur tonårsperioden. Det kan vara så att familjens kontroll-gen, som vissa besitter mer än oss andra, även hade en liten sido-agenda.  Att kolla upp skolan i stort … och smått. Och ja, vi vet att han är arton år och säkerligen klarar sig själv men …  jag och Anna är båda ett halvsekel och har lite svårare att klara oss utan honom. Så är det bara. Vi åker snart hem igen. När skolan är nedbruten i atomer och alla vrår, lärare och andra potentiella faror är vederbörligt dissekerade och dokumenterade.  
 
Tanken på ledighet har de senaste veckorna känts som en blandning av att få en önskning av anden i flaskan och en dos av sprängdeg. Det har varit så mycket jobb att man undrar vad som händer när man väl slappnar av. Trampar man på en mina? Går man i tusen miljoner bitar? Kommer man ens ihåg hur man gör när man semestrar? Och hur skall det gå för produktionen? Vi har premiär på vår grymma, fantastiska Djungelboken om bara dryga två månader! Vi har börjat jobba aktivt med koreografin.  Artisterna kommer att anlända till den lilla surprisen av total muskelansträngning och behov av hyperkondition på scenen.  
Så det där med semester har känts lite dubbelbottnat. Som en tårta med flera lager. God men ibland övermäktig. Är man sugen eller inte?  Är hjärtat och tanken för mycket fast i skapandet, trots att jag har koll på det mesta inför produktionen?  
 
Ju närmare avresan kom desto mer tog upptäckarkänslan över. Väl på Arlanda kom vi båda in i den där speciella rese-stämningen. Den som ligger och pyr likt en tidig morgon-öl över avgångshallen. Glada ansikten. Avslappnade kläder på gränsen till pyjamasmode. Sura tanter som stirrar på maken som redan snarkar, lätt lutades mot bardisken. Det var faktiskt nästan så att man kände lite spirande romantik i luften. Jag såg plötsligt flygresan i huvudet. Hand i hand med min kortväxta, sprudlande men utopiskt avslappnade Anna. Stockholm som långsamt försvinner under oss, ett glas rött till lunch och långa förtroliga samtal om livet. Känslan varade ända tills trumhinnan sprack av ett förtjust djungel-tjut så fort vi hittade våra säten; ”Åhhh det finns wifi på planet!!! Robert Robert det finns wifi, kolla!! Robert, Robert ser du??!” Hon praktiskt taget studsade. Nästan så att hon nådde upp till bagagehyllan, men inte riktigt. Jag fick genast lite nya idéer till hur aporna kan hoppa i träden på scenen. Sen var hon igång. Laptop-mania in its excellence. Hela vägen från Stockholm till L.A. Själv vaggades jag, och resten av planet, till sömns av det frenetiska knattrandet med den tröstande tanken på att det åtminstone, än så länge, inte går att ringa där uppe.  
Jag skulle tro att en del av våra medarbetare på kontoret vaknade med en resignerad blick då de hörde det välkända Anna-rasslet från inboxen klockan 0600 på söndagsmorgonen.   
Själv har jag insett att vi alltid kommer att vara tre vårt förhållande. Jag, Anna, och WiFi. Men jag älskar bara den ena. Den korta som studsar. 
 
Over and Out. 

Robert Dröse Robert Dröse

Kommentera gärna: