WiFi romantik eller tango i Hollywood 

Nu har fågeln flugit ur boet. Den lille är lämnad på internatskolan i bergen utanför Los Angeles. Och här sitter jag och Robert, som två slokörade ökenråttor och stirrar på den dammiga vägen mot Hollywood. Den fantastiska synen borde vara varje artists dröm, men just nu känns det mer som en dröm med ett stort sug i mellangärdet. Inte bara efter en hamburgare utan ett behov att fylla det plötsligt tomma mammarummet. Fast en hamburgare hade inte heller suttit helt fel. 
 
Men hör ni, det här med att få vuxna barn. Vad gör par när de plötsligt blir ensamma igen? Utan barnen. Efter arton långa år. Kryper romantiken automatiskt in genom sidorutan eller måste man jobba på den? Behöver man kanske WiFi för att jobba effektivt på den? Allt går ju så mycket fortare med internet. Det är allmänt känt. Så varför inte använda det till annat också? Som exempelvis att maila kärleksbrev! Tänk vad mysigt, vi skulle kunna ….  
Nej, nu vaknade Robert ur sin lämna-sonen-koma och tyckte till. Jag pratade visst högt. Han säger att det vore som att sätta en beroendeperson mitt i just det den personen (jag) försöker att undvika. Men hur menar han? Jag har ju aldrig försökt undvika WiFI så jag är inte det minsta beroende. Det är en naturlig del av mig; att dela med mig till andra. Via email. Jag har skickat hundratals till mina anställda bara förra veckan. Jag blir väldigt givmild när jag är ute på resa. Och nu kan jag slå två flugor på samma gång. Jobb OCH romantik! 
 
Eller kanske att man skulle lyssna på Robert ändå. Att försöka koppla ur för att istället koppla av. Ägna mig åt verbal romantik till skillnad från skriftlig. Man vet ju aldrig, det kan till och med leda till en och annan ringrostig tango. Vi har trots allt några dagar kvar här tillsammans innan det är dags för hemresan. Men det är inte lätt att logga ur när man har en hel musikal-produktion att ta hand om. Jag har så otroligt mycket i huvudet just nu. Alright, en del av det är kvar i mailboxen om vi skall vara petiga, men det är massor som rör sig här uppe också. Det är som en Djungelboken-bikupa. Det surrar hela tiden och det kliar som myror i tangentfingrarna. De behöver motion! 
Repetitionerna börjar närma sig, turnén måste planeras och dissekeras i minsta detalj, sponsorer skall övertalas, biljetter säljas, samarbetsavtal skrivas, nya anställda kommer in, ansvar skall fördelas, VIP event arrangeras, en mässa förberedas, uthyrningsavdelningen skall komma på plats och pressarbetet måste komma igång på allvar. Listan är oändlig.  
 
Och mitt i allt detta skall jag alltså tänka på romantik? Är det inte typiskt att vi kvinnor alltid skall agera bläckfiskar? Med åtta armar skall vi vara framgångsrika affärskvinnor, vältränade närvarande mammor, ordentliga hushållerskor och sexiga fruar…. Ja jag vet att jag inte riktigt kvalar in på det där med ordentlig hushållerska så jag får väl vara en amputerad bläckfisk istället. Med sju armar istället för åtta.  
 
Men helt ärligt, när jag satt och tittade på mannen där bredvid i bilen (ja det var fortfarande Robert), så kändes det inte så svårt ändå. Solen började gå ner och den dammiga vägen kändes som att den faktiskt ledde någonstans. Till något bra.  
 
Plötsligt dök ett djur upp vid vägkanten. Ett djur böjt likt en ostbåge. Jag vet inte om det beror på att vi just nu jobbar med Djungelboken men det blir mycket diskussioner runt just djur. Det är en slags ökande fascination. När det krummande djuret med ytterst skamsen blick stirrade mot våra annalkande billyktor bromsade Robert in och stannade bilen.  
-Kolla en schakal, utbrast han medan ljuset obarmhärtigt scannade in den bruna ostbågen.  
Jag stirrade på honom. Trodde han verkligen att vi var i Afrika? 
-Det finns inga schakaler i Hollywood, svarade jag. Det där är en räv som sitter och gör nummer två.  
Vi satt kvar en stund. Tysta och stirrade.  Men insåg snart att den nog inte var helt bekväm med uppmärksamheten. Vem skulle vara det i ett sånt läge förresten? Han (Robert, inte räven) tog min hand, kramade till den och la in växeln igen. Sedan fortsatte vi att köra. Med ännu ett gemensamt minne i bagaget. 
 
Jag bjussar på att vara en amputerad bläckfisk. Han, denna skapande, kreativa och lallande Baloo-björn är trots allt min kärlekspartner, min businesspartner, min partner in crime … min partner in everything. Så det där med vuxna barn, det är nog inte så dumt ändå. Vi är som en flaska vin. De dåliga blir surare och de goda blir bättre. Och vi är en riktigt välsmakande sort.  
Nu drar vi till Hollywood och dansar tango! 

Anna Norberg Anna Norberg

Kommentera gärna: