Att skapa musikal är pretty magiskt

We are back home in da Suede. Jetlaggat redo att kasta oss in i lejonkulan igen. Med allt vad det innebär i denna värld av musikalskapande. Premiär om två månader! Scenteknik, kostym, artister, försäljning, turné … it´s a never ending myrbo av rader på vår to do list. 
Men denna veckan fanns det ett moment som gav tillräckligt med energi för att palla med det allmänt sömnstörda läget som vilar kvar från vår USA resa. Det absolut roligaste av alla kategorier under dessa första höstdagar: våra artister kom in för en ”reading” av manuset! En allra första läsning. Det känns som när grynen går till skolan första dagen. Man är stolt men liiiite orolig över hur det skall gå.  Klarar de trycket? Säger de rätt? Får de kompisar? Är de själva sjyssta kompisar? Har jag gett dem rätt uppgifter? Hur i helvete skall det gå? Jag känner mig i dessa ögonblick lite som en morf av regissör, förälder och lärare. 
 
I onsdags var de alltså här. De gled förväntansfulla och lite försiktigt in i lokalen vi ställt iordning för lite socialt mingel.  Därefter satte de sig på sina platser vid det vita långbordet med respektive namnskylt. Sen … började magin. Jag älskar det här momentet. Ända från tårna. Det är som att föda. (tror jag) Fast utan både smärta och epidural. Känslan när dessa begåvade människor sitter där runt bordet och läser sina repliker. En efter en. I sina vardagskläder, som sina vardags-jag. Det är verkligen magi. För det var inte Bill, Jakob, Nils, Erik, Tilde och de andra som vi hörde. Det var Baloo, Shere Khan, Mowgli, Bagheera, Kung Gibbon, Kaa, El Chapo, gamarna, hyenorna, björn-barnen och människofamiljen som plötsligt kom till liv där i rummet. Saltsjöbaden turned total jungle! När det gungades till musiken och fnissen tydligt hördes från vår lilla soffpublik allt eftersom replikerna flöt fram kändes segervittringen som kittlande myror i magen. Jag vet att det här kommer att bli awesome. Just awesome. Jag är pappa-stolt över min klass, mina barn, min crew. Allihop.  
Sen till det aningen mer utmanande denna veckan. Ni vet säkert alla vad jetlag är.  Ett fysiologiskt tillstånd orsakat av störning av dygnsrytmen på grund av resandet över flera tidszoner. Med enklare ord: man blir totalt uppfuckat osynkroniserad. Vissa mer och andra mindre.  
Jag har tidigare berättat om min fantastiska Anna. Dröse&Norbergs producent och min livskamrat. Ja hon ÄR fantastisk trots hennes ibland något intensiva utstrålning, jobbmani, internet- och kvarg beroende samt oförmåga att lära sig klockan. Men alla har vi våra små egenheter. Till och med jag. Även om de är små. Närmast obefintliga. Men det här med att mixa Anna med jetlag….. är något vi helst skall undvika i fortsättningen. Det tror jag att hela kontoret är rörande överens om. Just nu upplever jag själv och alla runt omkring en randig hyena på speed mixad med en klubbad sengångare.  
 
Ena sekunden går allt i hundranittio, papper yr, order delas ut, dator-tangenterna smattrar sönder då illröda hårda naglar skjuter iväg missiler av mail. Vi sitter alla tysta och låter henne hållas. Håller oss lite i periferin likt kameleonter som, om vi har tur, hon missar att se.  Ibland kan hon plötsligt titta upp med det bekanta skrattet och närvaron glittrandes i de där smittande ögonen. Man känner sig för en sekund lite försiktigt lättad. Tror att hon är tillbaka. Tills man i nästa sekund är upptäckt av hyenan eller tittar in i sengångarens tomma blick där allt har avstannat. Mitt i en mening eller en order. Som när en ridå har gått ner. Och man undrar försiktigt vad man skall göra härnäst. Långsamt retirera utan att hon märker något? Försöka få hennes uppmärksamhet? Locka med en kvarg? Alla alternativ är som att hålla i en handgranat. För man vet, att det där glittret eller den blanka tomheten lätt kan följas av ett utbrott som motsvarar tio på Richter skalan. Det kan gå åt precis vilket håll som helst. Så vi leker mestadels tysta leken. Låtsas att vi inte finns. Eller att vi är möbler. Idag skall jag låtsas vara en gardinstång. Den kan hon varken tala med, sätta sig i eller luta sig emot. Hon kan inte hänga i den heller för hon når inte upp.  
 
Jag räknar med att ojetlaggade Anna är tillbaka nästa vecka.  Jag hoppas det. För allas vår överlevnad. Själv skall jag gotta mig i mitt manus. Göra några små justeringar. Förbereda mig för den 8 oktober, då repetitionerna börjar på allvar. Det här är livet. Livet med en Musikal. Jobbigt, intensivt, överväldigande men allra mest…. pretty magiskt. 

Robert Dröse Robert Dröse