Den som måste veta allt innan han/hon vågar tro på att det går, får inget gjort. 

En väldigt lång trappa upp och ner tretton gånger i Nacka Strand känns … ungefär som när man producerar en musikal. Skillnaden är att man får mjölksyran i huvudet istället för i benen när man jobbar som producent ... och VD. Men känslan när man väl kommer i mål eller orkar hela vägen upp utan att behöva stanna, den är precis samma. Vinnarkänslan, lättnaden och stoltheten att man fixade vad man förutsatt sig att göra. (och ibland spykänsla för man är så satans trött) 
 
Just nu är det många trappor kvar, både i mitt tränings-mål och till premiären. Inte i tid men i saker att göra och i fettprocent att bränna. Bara tjugofem dagar tills portarna slås upp till Djungelboken The Musical på Stockholm Waterfront. Tjugofem. Herregud! Vi har precis skickat ut alla inbjudningar, både till VIP och press. Nu måste det hållas koll på vem som kommer och inte, att det finns platser till alla och att ingen har glömts bort.  Sen skall VIP eventet planeras in i minsta detalj, merchandise spikas och programmet måste skrivas och tryckas. Biljetter skall säljas och samarbeten ordas. Herregud igen.  
 
Man kan tro att man åtminstone kan få vila upp sig i helgerna. Men nej. I lördags efter den sjukt jobbiga trappträningen (som jag lyckades vara bara femton minuter sen till!) var det dags för kontoret och de där inbjudningarna. Sen direkt till showen som skulle gå av stapeln med våra artister på Tennisklubben i Saltsjöbaden. Därefter hem med ett stort sug efter att få lägga mig i soffan och bara domna av. Men precis när jag satt mig i soffan kommer Robert ur sin regi-bubbla och ner för trappan i sin egen variant av festutstyrsel. Blond peruk, svart mustasch, bar överkropp och någon slags oktoberfest-explosion. Det var dags för femtioårsfest för min svägerska. Jag var inte i bästa skick för lederhosen så det fick bli några extra drag med mascaran och sen iväg …igen.  
 
Väl på festen blev det, som alltid, superkul. Fantastiskt ordnat och underbara människor. Och god mat. Väldigt god mat. Mitt kostschema dömdes plötsligt till ett dygn i isoleringscell längst bak i huvudet. Utan rättegång. Det kändes som att mitt liv hängde på mat. Jo jag vet, man måste äta för att leva men nu var det inte bara lagom-ätning det handlade om. Dagen efter var jag jättebakis. Inte av någon som helst alkohol utan av att ha gått från fem veckor av strikt matintag till en orgie i tyska ostar och würst i alla dess former.  Jag mådde illa. 
 
Nu är det en ny vecka och gamla rutiner som gäller. Stark i kroppen – klar i knoppen. Det här kommer att gå vägen. För i min värld gäller att tro går före vetande. Den som måste veta allt innan han/hon vågar tro på att det går, får inget gjort. Så nu kör vi på. Bara tjugofem dagar kvar till premiären av Djungelboken The Musical, som kommer att bli fantastisk! 
(Och sen börjar julstressen… men det guppet tar vi när det kommer) 

Anna Norberg
Anna Norberg

Kommentera gärna: