DRÖSE & NORGERG - BLOGGEN

Vad händer bakom kulisserna i en musikal och i familjen som står bakom uppsättningen?
Det finns en hel värld som man inte tänker på när allt fungerar från sin plats i salongen. 
Nu bjuder vi - utan filter -  med humor och allvar, in er i vår familj och i skapandets hemliga vrår.  Vi kommer att dela med oss av vårt liv och det fantastiskt roliga, utmanande och stundtals galna arbetet med att gå från idé till handling i en kreativ process, utan att förlora alltför mycket på vägen.

Välkommen in i vår väld!

Foto: Per-Arne Engblom
Foto: Per-Arne Engblom

Jag vill äta kött, kött som e dött och smakar gött …. Japp så sjunger vi i replokalen just nu. Det är full rulle med rytmer, sång, kryckor och till skillnad från min kära sambos nagelförlängningar - benförlängningar! Mina talangfulla blivande djungeldjur i Djungelboken The Musical har fått en rivstart i livet som fyrbeningar.  Vissa måste ha långa bakben, andra fastlåsta armar som skall se ut som fjädrar. Några har tjockdräkt för att agera lufsiga björnar. Som grädde på moset skall de dansa och sjunga med allt detta på. Wünderbar! Det är en regissörs privilegium att få ut vartenda uns av dolda djurtalanger som finns i ensemblen. 
 
Jag älskar känslan när repetitionerna börjar ta fart. När jag får se mina tankar bli till steg, dans och sång. När de där trixiga passagerna som verkade smått omöjliga plötsligt blir till en väloljad form. Regi-magi! Min kära sambo säger till alla att ”Nu har Robert gått in i sin bubbla, det är ingen ide att prata med honom. Han märker ingenting utanför replokalen” Man kan ju tro att hon, med den starka uppfattningen om min bubbla, fullständigt skulle ignorera mig. Vem vill prata med någon som ändå inte lyssnar? Men det verkar inte bekomma henne det minsta. Anna pratar oavbrutet ändå. Jag försöker intensivt låtsas att jag är kvar i den påhittade osynliga bubblan.  Men i hemlighet vet jag allt om VIP inbjudan, den vilda jakten på de svarta kuverten, vilka samarbeten hon har lyckats få till (hon kan sälja vad som helst till vem som helst), vad hon åt till lunch, vad hon inte åt till lunch, varför hon inte åt något specifikt till middag, hur mycket biljettförsäljningen har gått upp, vilka naglar som gått sönder o.s.v. i all oändlighet.  
 
Men jag vet också att hon är trött och stressad. Hon jobbar som en outtröttlig myra med narkolepsi för att säkerställa vår musikal-succé. Jag märkte det tydligt i helgen då hon inte ens orkade kommentera min extravaganta party-utstyrsel inför kvällen begivenheter. Fullständigt fabulösa lederhosen de lux! Normalt ser man åtminstone ett ögonbryn nästan fastna uppe i pannan av misstro eller ogillande. Men sa hon bara ”ok fint, nu går vi” utan att ens ta på sig sitt bling! Anna utan bling är som morotskaka utan morot. Så kanske att jag skall ta en kort tur ur min påhittade bubbla. Ni vet, en sån där tur då man tar henne i handen och kollar in i de där ögonen. Och tittar på riktigt. Fast jag tror hon vet ändå. Att oavsett var jag är, i en bubbla eller inte, så är hon min livskamrat, partner, bästa vän och vapendragare.  
Så jag stannar nog här och repar ett tag till. I min ”bubbla”. Lyssnar med halva örat och låtsas som att jag är långt borta i lala land. Japp så får det bli. ”Jag vill käka kött, kött som är dött och smakar gött …”

Robert Dröse Robert Dröse
Läs hela inlägget »

En väldigt lång trappa upp och ner tretton gånger i Nacka Strand känns … ungefär som när man producerar en musikal. Skillnaden är att man får mjölksyran i huvudet istället för i benen när man jobbar som producent ... och VD. Men känslan när man väl kommer i mål eller orkar hela vägen upp utan att behöva stanna, den är precis samma. Vinnarkänslan, lättnaden och stoltheten att man fixade vad man förutsatt sig att göra. (och ibland spykänsla för man är så satans trött) 
 
Just nu är det många trappor kvar, både i mitt tränings-mål och till premiären. Inte i tid men i saker att göra och i fettprocent att bränna. Bara tjugofem dagar tills portarna slås upp till Djungelboken The Musical på Stockholm Waterfront. Tjugofem. Herregud! Vi har precis skickat ut alla inbjudningar, både till VIP och press. Nu måste det hållas koll på vem som kommer och inte, att det finns platser till alla och att ingen har glömts bort.  Sen skall VIP eventet planeras in i minsta detalj, merchandise spikas och programmet måste skrivas och tryckas. Biljetter skall säljas och samarbeten ordas. Herregud igen.  
 
Man kan tro att man åtminstone kan få vila upp sig i helgerna. Men nej. I lördags efter den sjukt jobbiga trappträningen (som jag lyckades vara bara femton minuter sen till!) var det dags för kontoret och de där inbjudningarna. Sen direkt till showen som skulle gå av stapeln med våra artister på Tennisklubben i Saltsjöbaden. Därefter hem med ett stort sug efter att få lägga mig i soffan och bara domna av. Men precis när jag satt mig i soffan kommer Robert ur sin regi-bubbla och ner för trappan i sin egen variant av festutstyrsel. Blond peruk, svart mustasch, bar överkropp och någon slags oktoberfest-explosion. Det var dags för femtioårsfest för min svägerska. Jag var inte i bästa skick för lederhosen så det fick bli några extra drag med mascaran och sen iväg …igen.  
 
Väl på festen blev det, som alltid, superkul. Fantastiskt ordnat och underbara människor. Och god mat. Väldigt god mat. Mitt kostschema dömdes plötsligt till ett dygn i isoleringscell längst bak i huvudet. Utan rättegång. Det kändes som att mitt liv hängde på mat. Jo jag vet, man måste äta för att leva men nu var det inte bara lagom-ätning det handlade om. Dagen efter var jag jättebakis. Inte av någon som helst alkohol utan av att ha gått från fem veckor av strikt matintag till en orgie i tyska ostar och würst i alla dess former.  Jag mådde illa. 
 
Nu är det en ny vecka och gamla rutiner som gäller. Stark i kroppen – klar i knoppen. Det här kommer att gå vägen. För i min värld gäller att tro går före vetande. Den som måste veta allt innan han/hon vågar tro på att det går, får inget gjort. Så nu kör vi på. Bara tjugofem dagar kvar till premiären av Djungelboken The Musical, som kommer att bli fantastisk! 
(Och sen börjar julstressen… men det guppet tar vi när det kommer) 

Anna Norberg
Anna Norberg
Läs hela inlägget »

Minst 30 minuter fysisk aktivitet varje dag minskar risken att dö i förtid. Det läste jag i en studie som ett forskar-team gjort … någonstans i världen. Men det måste tydligen inte handla om ett pass på gymmet. De skriver att städning går precis lika bra. Really? Städning är inget som lockar mig alltför mycket. (typ noll) Enda fördelen men den sortens ”träning” är att man kan ha headset och prata i mobilen samtidigt. Vilket inte är lika uppskattat på gymmet. I alla fall inte av min PT. 

Men jag håller med om det här med att träning och hälsa är viktigt. Just nu snurrar allt i min värld ännu fortare än vanligt. Med premiären på Djungelboken bara fem veckor bort har jag en evighets-karusell av att-göra-listor i huvudet. Och små kassetter som stängs av och på med olika klickljud. Utan en endaste paus. Hjärnan tycks aldrig vila. Jag kan skicka hur många email som helst, samtidigt som jag pratar i telefonen och skriver ihop en lista för hand. Jag är alltid på väg någonstans. Även när jag sover.  
När blicken allt oftare fastnade och rösten tog slut mitt i en mening insåg jag att jag måste ta itu med kroppen för att kunna vara klar i knoppen. Jag behövde frisk luft, kondition och en stark kropp. Det var dags att göra något åt min inre fettprocent. Och som en liten välförtjänt bonus på det kanske även eliminera de små lömska depåerna som smugit sig på utsidan efter vår friterade USA resa i somras. 

Så jag anmälde mig till New Body Challenge på Värmdö PT Studio. Tio veckor med tre till fyra timmars träning per dag och ett strikt kostschema … mitt i den värsta jobb-stressen någonsin.  Hur smart är det? Många skakar nog på huvudet och himlar med ögonen så att de nästan fastnar. ”Hur skall hon hinna med det?” och ”Herregud hur skall det gå med Anna utan kolhydrater?” Jo jag vet, det är grymt mycket med produktionen just nu och jag vet att jag kan bli ”lite” ur balans (grinig) om jag inte får äta.  

Men vet ni, att i den här tävlingen äter jag mycket mer än jag gör normalt. Jag väljer ”bara” bort kolhydrater, socker och förstås alkohol. Så jag tror inte att min personal behöver vara så orolig. Det är förstås lite värre med det här med tider men det är ju liksom …  kroniskt. Som att ha ont i lederna. Jag vet att jag inte är någon erkänd champion i ämnet klockan. (okay jag är urusel om vi nu skall vara petnoga) Men… jag vet bara att jag måste bli stark. Så det finns inget alternativ. Jag skall göra mitt allra bästa för att hålla mina träningstider. 

Nu har jag alltså vägt in mig i ett bodpod-ägg (som mäter andel fett och muskler) så att jag har något att jämföra mig med längst med vägen mot mitt hälsosamma liv. Min inre fettprocent var inte att leka med. Jag hade helt rätt i mitt beslut att något måste göras. Trettiosex procent av min kropp består av fett. Trettiosex! Det kändes som en kalldusch. Jag trodde verkligen inte att det var så mycket. Att det skulle vara på gränsen till farligt och ohälsosamt. Men så är det och …  nu är jag igång! Första passet (och andra och tredje) med min PT Nina Säbom är avklarat. Jag har ont precis överallt och jag kom förstås, trots väldigt goda intentioner, försent. Men bara lite. En kvart eller så. Tror jag att det var. Och bara första och andra gången. 

Titta på Youtube klippet så får ni se mer av min första dag och vilka regler min PT har satt upp för mitt deltagande. (Konstigt nog verkar det som att det bara var jag som fick denna muntliga genomgång.) Håll även utkik här i bloggen där jag kommer att uppdatera med mina framsteg … eller steg … i alla möjliga olika riktningar.

Anna Norberg
Anna Norberg
Läs hela inlägget »

We are back home in da Suede. Jetlaggat redo att kasta oss in i lejonkulan igen. Med allt vad det innebär i denna värld av musikalskapande. Premiär om två månader! Scenteknik, kostym, artister, försäljning, turné … it´s a never ending myrbo av rader på vår to do list. 
Men denna veckan fanns det ett moment som gav tillräckligt med energi för att palla med det allmänt sömnstörda läget som vilar kvar från vår USA resa. Det absolut roligaste av alla kategorier under dessa första höstdagar: våra artister kom in för en ”reading” av manuset! En allra första läsning. Det känns som när grynen går till skolan första dagen. Man är stolt men liiiite orolig över hur det skall gå.  Klarar de trycket? Säger de rätt? Får de kompisar? Är de själva sjyssta kompisar? Har jag gett dem rätt uppgifter? Hur i helvete skall det gå? Jag känner mig i dessa ögonblick lite som en morf av regissör, förälder och lärare. 
 
I onsdags var de alltså här. De gled förväntansfulla och lite försiktigt in i lokalen vi ställt iordning för lite socialt mingel.  Därefter satte de sig på sina platser vid det vita långbordet med respektive namnskylt. Sen … började magin. Jag älskar det här momentet. Ända från tårna. Det är som att föda. (tror jag) Fast utan både smärta och epidural. Känslan när dessa begåvade människor sitter där runt bordet och läser sina repliker. En efter en. I sina vardagskläder, som sina vardags-jag. Det är verkligen magi. För det var inte Bill, Jakob, Nils, Erik, Tilde och de andra som vi hörde. Det var Baloo, Shere Khan, Mowgli, Bagheera, Kung Gibbon, Kaa, El Chapo, gamarna, hyenorna, björn-barnen och människofamiljen som plötsligt kom till liv där i rummet. Saltsjöbaden turned total jungle! När det gungades till musiken och fnissen tydligt hördes från vår lilla soffpublik allt eftersom replikerna flöt fram kändes segervittringen som kittlande myror i magen. Jag vet att det här kommer att bli awesome. Just awesome. Jag är pappa-stolt över min klass, mina barn, min crew. Allihop.  
Sen till det aningen mer utmanande denna veckan. Ni vet säkert alla vad jetlag är.  Ett fysiologiskt tillstånd orsakat av störning av dygnsrytmen på grund av resandet över flera tidszoner. Med enklare ord: man blir totalt uppfuckat osynkroniserad. Vissa mer och andra mindre.  
Jag har tidigare berättat om min fantastiska Anna. Dröse&Norbergs producent och min livskamrat. Ja hon ÄR fantastisk trots hennes ibland något intensiva utstrålning, jobbmani, internet- och kvarg beroende samt oförmåga att lära sig klockan. Men alla har vi våra små egenheter. Till och med jag. Även om de är små. Närmast obefintliga. Men det här med att mixa Anna med jetlag….. är något vi helst skall undvika i fortsättningen. Det tror jag att hela kontoret är rörande överens om. Just nu upplever jag själv och alla runt omkring en randig hyena på speed mixad med en klubbad sengångare.  
 
Ena sekunden går allt i hundranittio, papper yr, order delas ut, dator-tangenterna smattrar sönder då illröda hårda naglar skjuter iväg missiler av mail. Vi sitter alla tysta och låter henne hållas. Håller oss lite i periferin likt kameleonter som, om vi har tur, hon missar att se.  Ibland kan hon plötsligt titta upp med det bekanta skrattet och närvaron glittrandes i de där smittande ögonen. Man känner sig för en sekund lite försiktigt lättad. Tror att hon är tillbaka. Tills man i nästa sekund är upptäckt av hyenan eller tittar in i sengångarens tomma blick där allt har avstannat. Mitt i en mening eller en order. Som när en ridå har gått ner. Och man undrar försiktigt vad man skall göra härnäst. Långsamt retirera utan att hon märker något? Försöka få hennes uppmärksamhet? Locka med en kvarg? Alla alternativ är som att hålla i en handgranat. För man vet, att det där glittret eller den blanka tomheten lätt kan följas av ett utbrott som motsvarar tio på Richter skalan. Det kan gå åt precis vilket håll som helst. Så vi leker mestadels tysta leken. Låtsas att vi inte finns. Eller att vi är möbler. Idag skall jag låtsas vara en gardinstång. Den kan hon varken tala med, sätta sig i eller luta sig emot. Hon kan inte hänga i den heller för hon når inte upp.  
 
Jag räknar med att ojetlaggade Anna är tillbaka nästa vecka.  Jag hoppas det. För allas vår överlevnad. Själv skall jag gotta mig i mitt manus. Göra några små justeringar. Förbereda mig för den 8 oktober, då repetitionerna börjar på allvar. Det här är livet. Livet med en Musikal. Jobbigt, intensivt, överväldigande men allra mest…. pretty magiskt. 

Robert Dröse Robert Dröse
Läs hela inlägget »

Nu har fågeln flugit ur boet. Den lille är lämnad på internatskolan i bergen utanför Los Angeles. Och här sitter jag och Robert, som två slokörade ökenråttor och stirrar på den dammiga vägen mot Hollywood. Den fantastiska synen borde vara varje artists dröm, men just nu känns det mer som en dröm med ett stort sug i mellangärdet. Inte bara efter en hamburgare utan ett behov att fylla det plötsligt tomma mammarummet. Fast en hamburgare hade inte heller suttit helt fel. 
 
Men hör ni, det här med att få vuxna barn. Vad gör par när de plötsligt blir ensamma igen? Utan barnen. Efter arton långa år. Kryper romantiken automatiskt in genom sidorutan eller måste man jobba på den? Behöver man kanske WiFi för att jobba effektivt på den? Allt går ju så mycket fortare med internet. Det är allmänt känt. Så varför inte använda det till annat också? Som exempelvis att maila kärleksbrev! Tänk vad mysigt, vi skulle kunna ….  
Nej, nu vaknade Robert ur sin lämna-sonen-koma och tyckte till. Jag pratade visst högt. Han säger att det vore som att sätta en beroendeperson mitt i just det den personen (jag) försöker att undvika. Men hur menar han? Jag har ju aldrig försökt undvika WiFI så jag är inte det minsta beroende. Det är en naturlig del av mig; att dela med mig till andra. Via email. Jag har skickat hundratals till mina anställda bara förra veckan. Jag blir väldigt givmild när jag är ute på resa. Och nu kan jag slå två flugor på samma gång. Jobb OCH romantik! 
 
Eller kanske att man skulle lyssna på Robert ändå. Att försöka koppla ur för att istället koppla av. Ägna mig åt verbal romantik till skillnad från skriftlig. Man vet ju aldrig, det kan till och med leda till en och annan ringrostig tango. Vi har trots allt några dagar kvar här tillsammans innan det är dags för hemresan. Men det är inte lätt att logga ur när man har en hel musikal-produktion att ta hand om. Jag har så otroligt mycket i huvudet just nu. Alright, en del av det är kvar i mailboxen om vi skall vara petiga, men det är massor som rör sig här uppe också. Det är som en Djungelboken-bikupa. Det surrar hela tiden och det kliar som myror i tangentfingrarna. De behöver motion! 
Repetitionerna börjar närma sig, turnén måste planeras och dissekeras i minsta detalj, sponsorer skall övertalas, biljetter säljas, samarbetsavtal skrivas, nya anställda kommer in, ansvar skall fördelas, VIP event arrangeras, en mässa förberedas, uthyrningsavdelningen skall komma på plats och pressarbetet måste komma igång på allvar. Listan är oändlig.  
 
Och mitt i allt detta skall jag alltså tänka på romantik? Är det inte typiskt att vi kvinnor alltid skall agera bläckfiskar? Med åtta armar skall vi vara framgångsrika affärskvinnor, vältränade närvarande mammor, ordentliga hushållerskor och sexiga fruar…. Ja jag vet att jag inte riktigt kvalar in på det där med ordentlig hushållerska så jag får väl vara en amputerad bläckfisk istället. Med sju armar istället för åtta.  
 
Men helt ärligt, när jag satt och tittade på mannen där bredvid i bilen (ja det var fortfarande Robert), så kändes det inte så svårt ändå. Solen började gå ner och den dammiga vägen kändes som att den faktiskt ledde någonstans. Till något bra.  
 
Plötsligt dök ett djur upp vid vägkanten. Ett djur böjt likt en ostbåge. Jag vet inte om det beror på att vi just nu jobbar med Djungelboken men det blir mycket diskussioner runt just djur. Det är en slags ökande fascination. När det krummande djuret med ytterst skamsen blick stirrade mot våra annalkande billyktor bromsade Robert in och stannade bilen.  
-Kolla en schakal, utbrast han medan ljuset obarmhärtigt scannade in den bruna ostbågen.  
Jag stirrade på honom. Trodde han verkligen att vi var i Afrika? 
-Det finns inga schakaler i Hollywood, svarade jag. Det där är en räv som sitter och gör nummer två.  
Vi satt kvar en stund. Tysta och stirrade.  Men insåg snart att den nog inte var helt bekväm med uppmärksamheten. Vem skulle vara det i ett sånt läge förresten? Han (Robert, inte räven) tog min hand, kramade till den och la in växeln igen. Sedan fortsatte vi att köra. Med ännu ett gemensamt minne i bagaget. 
 
Jag bjussar på att vara en amputerad bläckfisk. Han, denna skapande, kreativa och lallande Baloo-björn är trots allt min kärlekspartner, min businesspartner, min partner in crime … min partner in everything. Så det där med vuxna barn, det är nog inte så dumt ändå. Vi är som en flaska vin. De dåliga blir surare och de goda blir bättre. Och vi är en riktigt välsmakande sort.  
Nu drar vi till Hollywood och dansar tango! 

Anna Norberg Anna Norberg
Läs hela inlägget »