DRÖSE & NORGERG - BLOGGEN

Vad händer bakom kulisserna i en musikal och i familjen som står bakom uppsättningen?
Det finns en hel värld som man inte tänker på när allt fungerar från sin plats i salongen. 
Nu bjuder vi - utan filter -  med humor och allvar, in er i vår familj och i skapandets hemliga vrår.  Vi kommer att dela med oss av vårt liv och det fantastiskt roliga, utmanande och stundtals galna arbetet med att gå från idé till handling i en kreativ process, utan att förlora alltför mycket på vägen.

Välkommen in i vår väld!

We are back home in da Suede. Jetlaggat redo att kasta oss in i lejonkulan igen. Med allt vad det innebär i denna värld av musikalskapande. Premiär om två månader! Scenteknik, kostym, artister, försäljning, turné … it´s a never ending myrbo av rader på vår to do list. 
Men denna veckan fanns det ett moment som gav tillräckligt med energi för att palla med det allmänt sömnstörda läget som vilar kvar från vår USA resa. Det absolut roligaste av alla kategorier under dessa första höstdagar: våra artister kom in för en ”reading” av manuset! En allra första läsning. Det känns som när grynen går till skolan första dagen. Man är stolt men liiiite orolig över hur det skall gå.  Klarar de trycket? Säger de rätt? Får de kompisar? Är de själva sjyssta kompisar? Har jag gett dem rätt uppgifter? Hur i helvete skall det gå? Jag känner mig i dessa ögonblick lite som en morf av regissör, förälder och lärare. 
 
I onsdags var de alltså här. De gled förväntansfulla och lite försiktigt in i lokalen vi ställt iordning för lite socialt mingel.  Därefter satte de sig på sina platser vid det vita långbordet med respektive namnskylt. Sen … började magin. Jag älskar det här momentet. Ända från tårna. Det är som att föda. (tror jag) Fast utan både smärta och epidural. Känslan när dessa begåvade människor sitter där runt bordet och läser sina repliker. En efter en. I sina vardagskläder, som sina vardags-jag. Det är verkligen magi. För det var inte Bill, Jakob, Nils, Erik, Tilde och de andra som vi hörde. Det var Baloo, Shere Khan, Mowgli, Bagheera, Kung Gibbon, Kaa, El Chapo, gamarna, hyenorna, björn-barnen och människofamiljen som plötsligt kom till liv där i rummet. Saltsjöbaden turned total jungle! När det gungades till musiken och fnissen tydligt hördes från vår lilla soffpublik allt eftersom replikerna flöt fram kändes segervittringen som kittlande myror i magen. Jag vet att det här kommer att bli awesome. Just awesome. Jag är pappa-stolt över min klass, mina barn, min crew. Allihop.  
Sen till det aningen mer utmanande denna veckan. Ni vet säkert alla vad jetlag är.  Ett fysiologiskt tillstånd orsakat av störning av dygnsrytmen på grund av resandet över flera tidszoner. Med enklare ord: man blir totalt uppfuckat osynkroniserad. Vissa mer och andra mindre.  
Jag har tidigare berättat om min fantastiska Anna. Dröse&Norbergs producent och min livskamrat. Ja hon ÄR fantastisk trots hennes ibland något intensiva utstrålning, jobbmani, internet- och kvarg beroende samt oförmåga att lära sig klockan. Men alla har vi våra små egenheter. Till och med jag. Även om de är små. Närmast obefintliga. Men det här med att mixa Anna med jetlag….. är något vi helst skall undvika i fortsättningen. Det tror jag att hela kontoret är rörande överens om. Just nu upplever jag själv och alla runt omkring en randig hyena på speed mixad med en klubbad sengångare.  
 
Ena sekunden går allt i hundranittio, papper yr, order delas ut, dator-tangenterna smattrar sönder då illröda hårda naglar skjuter iväg missiler av mail. Vi sitter alla tysta och låter henne hållas. Håller oss lite i periferin likt kameleonter som, om vi har tur, hon missar att se.  Ibland kan hon plötsligt titta upp med det bekanta skrattet och närvaron glittrandes i de där smittande ögonen. Man känner sig för en sekund lite försiktigt lättad. Tror att hon är tillbaka. Tills man i nästa sekund är upptäckt av hyenan eller tittar in i sengångarens tomma blick där allt har avstannat. Mitt i en mening eller en order. Som när en ridå har gått ner. Och man undrar försiktigt vad man skall göra härnäst. Långsamt retirera utan att hon märker något? Försöka få hennes uppmärksamhet? Locka med en kvarg? Alla alternativ är som att hålla i en handgranat. För man vet, att det där glittret eller den blanka tomheten lätt kan följas av ett utbrott som motsvarar tio på Richter skalan. Det kan gå åt precis vilket håll som helst. Så vi leker mestadels tysta leken. Låtsas att vi inte finns. Eller att vi är möbler. Idag skall jag låtsas vara en gardinstång. Den kan hon varken tala med, sätta sig i eller luta sig emot. Hon kan inte hänga i den heller för hon når inte upp.  
 
Jag räknar med att ojetlaggade Anna är tillbaka nästa vecka.  Jag hoppas det. För allas vår överlevnad. Själv skall jag gotta mig i mitt manus. Göra några små justeringar. Förbereda mig för den 8 oktober, då repetitionerna börjar på allvar. Det här är livet. Livet med en Musikal. Jobbigt, intensivt, överväldigande men allra mest…. pretty magiskt. 

Robert Dröse Robert Dröse
Läs hela inlägget »

Nu har fågeln flugit ur boet. Den lille är lämnad på internatskolan i bergen utanför Los Angeles. Och här sitter jag och Robert, som två slokörade ökenråttor och stirrar på den dammiga vägen mot Hollywood. Den fantastiska synen borde vara varje artists dröm, men just nu känns det mer som en dröm med ett stort sug i mellangärdet. Inte bara efter en hamburgare utan ett behov att fylla det plötsligt tomma mammarummet. Fast en hamburgare hade inte heller suttit helt fel. 
 
Men hör ni, det här med att få vuxna barn. Vad gör par när de plötsligt blir ensamma igen? Utan barnen. Efter arton långa år. Kryper romantiken automatiskt in genom sidorutan eller måste man jobba på den? Behöver man kanske WiFi för att jobba effektivt på den? Allt går ju så mycket fortare med internet. Det är allmänt känt. Så varför inte använda det till annat också? Som exempelvis att maila kärleksbrev! Tänk vad mysigt, vi skulle kunna ….  
Nej, nu vaknade Robert ur sin lämna-sonen-koma och tyckte till. Jag pratade visst högt. Han säger att det vore som att sätta en beroendeperson mitt i just det den personen (jag) försöker att undvika. Men hur menar han? Jag har ju aldrig försökt undvika WiFI så jag är inte det minsta beroende. Det är en naturlig del av mig; att dela med mig till andra. Via email. Jag har skickat hundratals till mina anställda bara förra veckan. Jag blir väldigt givmild när jag är ute på resa. Och nu kan jag slå två flugor på samma gång. Jobb OCH romantik! 
 
Eller kanske att man skulle lyssna på Robert ändå. Att försöka koppla ur för att istället koppla av. Ägna mig åt verbal romantik till skillnad från skriftlig. Man vet ju aldrig, det kan till och med leda till en och annan ringrostig tango. Vi har trots allt några dagar kvar här tillsammans innan det är dags för hemresan. Men det är inte lätt att logga ur när man har en hel musikal-produktion att ta hand om. Jag har så otroligt mycket i huvudet just nu. Alright, en del av det är kvar i mailboxen om vi skall vara petiga, men det är massor som rör sig här uppe också. Det är som en Djungelboken-bikupa. Det surrar hela tiden och det kliar som myror i tangentfingrarna. De behöver motion! 
Repetitionerna börjar närma sig, turnén måste planeras och dissekeras i minsta detalj, sponsorer skall övertalas, biljetter säljas, samarbetsavtal skrivas, nya anställda kommer in, ansvar skall fördelas, VIP event arrangeras, en mässa förberedas, uthyrningsavdelningen skall komma på plats och pressarbetet måste komma igång på allvar. Listan är oändlig.  
 
Och mitt i allt detta skall jag alltså tänka på romantik? Är det inte typiskt att vi kvinnor alltid skall agera bläckfiskar? Med åtta armar skall vi vara framgångsrika affärskvinnor, vältränade närvarande mammor, ordentliga hushållerskor och sexiga fruar…. Ja jag vet att jag inte riktigt kvalar in på det där med ordentlig hushållerska så jag får väl vara en amputerad bläckfisk istället. Med sju armar istället för åtta.  
 
Men helt ärligt, när jag satt och tittade på mannen där bredvid i bilen (ja det var fortfarande Robert), så kändes det inte så svårt ändå. Solen började gå ner och den dammiga vägen kändes som att den faktiskt ledde någonstans. Till något bra.  
 
Plötsligt dök ett djur upp vid vägkanten. Ett djur böjt likt en ostbåge. Jag vet inte om det beror på att vi just nu jobbar med Djungelboken men det blir mycket diskussioner runt just djur. Det är en slags ökande fascination. När det krummande djuret med ytterst skamsen blick stirrade mot våra annalkande billyktor bromsade Robert in och stannade bilen.  
-Kolla en schakal, utbrast han medan ljuset obarmhärtigt scannade in den bruna ostbågen.  
Jag stirrade på honom. Trodde han verkligen att vi var i Afrika? 
-Det finns inga schakaler i Hollywood, svarade jag. Det där är en räv som sitter och gör nummer två.  
Vi satt kvar en stund. Tysta och stirrade.  Men insåg snart att den nog inte var helt bekväm med uppmärksamheten. Vem skulle vara det i ett sånt läge förresten? Han (Robert, inte räven) tog min hand, kramade till den och la in växeln igen. Sedan fortsatte vi att köra. Med ännu ett gemensamt minne i bagaget. 
 
Jag bjussar på att vara en amputerad bläckfisk. Han, denna skapande, kreativa och lallande Baloo-björn är trots allt min kärlekspartner, min businesspartner, min partner in crime … min partner in everything. Så det där med vuxna barn, det är nog inte så dumt ändå. Vi är som en flaska vin. De dåliga blir surare och de goda blir bättre. Och vi är en riktigt välsmakande sort.  
Nu drar vi till Hollywood och dansar tango! 

Anna Norberg Anna Norberg
Läs hela inlägget »

Just nu gästar jag och Anna USA. Home of Disney. Home of liberty (?) Home of many (crazy) things. Jag skulle kunna använda hela bloggen till att driva med allt som händer i detta spännande land men det skulle bli för många ord. Materialet är helt enkelt för stort för att orka välja. Verkligheten är dessutom mer komisk i sig själv. Så jag låter nog politikerna fortsätta göra sin komedi medan jag fokuserar på Djungelboken The musical OCH att ha semester. 
 
Det är alltså dags för en efterlängtad hälsa-på-sonen-och–ha-semester-kombo. Vi behövde träffa ”den lille” som rest iväg för att spendera ett helt år i en skola på andra sidan jorden. Det mina damer och herrar, är stort, eller snarare humongous, som man säger over here. Theo lämnade alltså boet för … en hel vecka sedan. Nu tänker säkert många förståsigpåare att ”Men herregud lämna grabben ifred, han har bara varit borta några dagar”. Det skall vi förstås göra. Lämna honom ifred alltså. Men vi vill först hjälpa honom komma iordning ordentligt på skolan. Se till att han har allt han behöver. Och med det målinriktat curla oss ut ur tonårsperioden. Det kan vara så att familjens kontroll-gen, som vissa besitter mer än oss andra, även hade en liten sido-agenda.  Att kolla upp skolan i stort … och smått. Och ja, vi vet att han är arton år och säkerligen klarar sig själv men …  jag och Anna är båda ett halvsekel och har lite svårare att klara oss utan honom. Så är det bara. Vi åker snart hem igen. När skolan är nedbruten i atomer och alla vrår, lärare och andra potentiella faror är vederbörligt dissekerade och dokumenterade.  
 
Tanken på ledighet har de senaste veckorna känts som en blandning av att få en önskning av anden i flaskan och en dos av sprängdeg. Det har varit så mycket jobb att man undrar vad som händer när man väl slappnar av. Trampar man på en mina? Går man i tusen miljoner bitar? Kommer man ens ihåg hur man gör när man semestrar? Och hur skall det gå för produktionen? Vi har premiär på vår grymma, fantastiska Djungelboken om bara dryga två månader! Vi har börjat jobba aktivt med koreografin.  Artisterna kommer att anlända till den lilla surprisen av total muskelansträngning och behov av hyperkondition på scenen.  
Så det där med semester har känts lite dubbelbottnat. Som en tårta med flera lager. God men ibland övermäktig. Är man sugen eller inte?  Är hjärtat och tanken för mycket fast i skapandet, trots att jag har koll på det mesta inför produktionen?  
 
Ju närmare avresan kom desto mer tog upptäckarkänslan över. Väl på Arlanda kom vi båda in i den där speciella rese-stämningen. Den som ligger och pyr likt en tidig morgon-öl över avgångshallen. Glada ansikten. Avslappnade kläder på gränsen till pyjamasmode. Sura tanter som stirrar på maken som redan snarkar, lätt lutades mot bardisken. Det var faktiskt nästan så att man kände lite spirande romantik i luften. Jag såg plötsligt flygresan i huvudet. Hand i hand med min kortväxta, sprudlande men utopiskt avslappnade Anna. Stockholm som långsamt försvinner under oss, ett glas rött till lunch och långa förtroliga samtal om livet. Känslan varade ända tills trumhinnan sprack av ett förtjust djungel-tjut så fort vi hittade våra säten; ”Åhhh det finns wifi på planet!!! Robert Robert det finns wifi, kolla!! Robert, Robert ser du??!” Hon praktiskt taget studsade. Nästan så att hon nådde upp till bagagehyllan, men inte riktigt. Jag fick genast lite nya idéer till hur aporna kan hoppa i träden på scenen. Sen var hon igång. Laptop-mania in its excellence. Hela vägen från Stockholm till L.A. Själv vaggades jag, och resten av planet, till sömns av det frenetiska knattrandet med den tröstande tanken på att det åtminstone, än så länge, inte går att ringa där uppe.  
Jag skulle tro att en del av våra medarbetare på kontoret vaknade med en resignerad blick då de hörde det välkända Anna-rasslet från inboxen klockan 0600 på söndagsmorgonen.   
Själv har jag insett att vi alltid kommer att vara tre vårt förhållande. Jag, Anna, och WiFi. Men jag älskar bara den ena. Den korta som studsar. 
 
Over and Out. 

Robert Dröse Robert Dröse
Läs hela inlägget »
Foto: Theo Dröse
Foto: Theo Dröse

Nu är sista föreställningen av Fars Lilla Tös på Fredriksdalsteaterns över. Det känns både sorgligt och skönt. Sorgligt eftersom det har varit så jäkla kul att stå på scenen och skönt eftersom jag just nu behöver mer tid än jag har. Jo jag vet, jag behöver ALLTID mera tid. Djungelbokens premiär i november närmar sig med stormsteg och vi har massor att göra. Sjukt mycket. Vansinnigt. Jag blir trött bara jag tänker på det. Men också max-peppad för jag vet att det kommer att bli bra. Vi har ett riktigt bra gäng som arbetar ihop och jag har ju läst Robbans grymma manus flera gånger. För att inte tala om våra artister … de är fantastiska. 
 
Men hur mycket jag än har på min to-do-lista så är det mammahjärtat som sliter mest på mig just nu. Det känns som att jag har tagit det i handen, fått en plötslig kramp och fastnat i ett läge där jag kramat till för hårt.  Det får inte tillräckligt med syre. Jag vet att han är 18 år. Nästan vuxen. Men han är fortfarande min bebis! Min lille Theo. Jag har jobbat så intensivt det senaste året. Hela sommaren har varit ett evigt flackande mellan Stockholm, Helsingborg och stugan uppe i norr, så jag har knappt sett till honom. Jo, det har förstås fungerat ändå, Robban finns ju där också. Men mammahjärtat lever sitt eget liv där man inte har något som helst att säga till om. Inte ens jag kan göra min röst hörd. Man kan inte ringa eller maila hjärtat. Inte skälla eller ens prata förnuft med det.  Förutom den där villkorslösa kärleken så adderar det också, på eget bevåg, en massa oro, skuldkänslor och otillräcklighet.  
 
Och nu skall Theo åka. Ända till Los Angeles för att gå på skola där i ett helt år. Ett fantastiskt tillfälle för honom. Han är så lycklig, glad och förväntansfull. Både jag och Robban skall åka dit i nu i augusti för att installera honom. Jag är övertygad om att han kommer att växa på många olika sätt och ÄR verkligen glad för hans skull men … den där förbannade hjärtkrampen vill inte släppa. Hur klarar man att ens barn är på andra sidan jorden i ett helt år? Det känns om en evighet! Tänk om han behöver mig? Tänk om något händer? Tänk om han tycker det är skönt att åka för att jag inte har varit så närvarande det sista? Tänk om han inte kommer hem igen … Usch det där sista poppade upp precis nu. Jag har inte ens tänkt den tanken innan. Det är klart att han måste komma hem igen … eller? 
 
Många säger till mig att ”Jamen nu kommer du att ha tid att helhjärtat ägna dig åt produktionen med Djungelboken” Och visst det stämmer till viss del, förutom det där med att hjärtat inte riktigt (alls) lyssnar på mig. Men det jag HAR bestämt mig för är att ta mig i kragen med träningen igen. Jag vet, att om jag blir så där lagom fanatisk, och ger gym och/eller cardio-träning tid VARJE dag, så blir jag en bättre människa med mer fokus och ett större lugn. Jag kan dessutom slå två flugor med en smäll genom att vara produktiv på mina morgonpromenader. Jodå, några av mina kollegor är faktiskt vakna klockan 0600. De lyfter åtminstone luren. Jag är också en mästare på att skriva email på löpbandet.  Har inte flugit av eller tappat mobilen en enda gång. Min PT säger att vi skall ha ”regler för optimalt träningslugn” den här gången. Jag undrar vad hon menar? Vet ni? Nåja det visar sig.  
 
Det allra bästa med träningen är att det kommer att PUMPAS så mycket syre till det där morsiga hjärtat att det kanske inte orkar skicka en massa oro, längtan och dåligt samvete ut i venerna. 
 
Så håll utkik i mina sociala medier. Jag kommer att tränings-outa mig ordentligt framöver så att det inte finns någon återvändo.  

Anna Norberg Anna Norberg
Läs hela inlägget »
Robban går och fiskar i Galasjön
Robban går och fiskar i Galasjön

Anna, min sambo, sliter extremt mycket med det praktiska runt vår kommande premiär och turné med Djungelboken. Ibland ser jag bara hennes fladdrande bling-bling skugga när hon sveper förbi i köket från ett projekt till ett annat, med en halvt öppnad kvarg i handen. Hinner säga ”hejdå älskl…” innan dörren stängs och bilen rivstartar så att gruset perforerar grannens staket. En fläckig hyena i Saltsjöbaden, ständigt på språng. Tur ändå att hon har sin inopererade mobiltelefon. För vi är väldigt mobilkompatibla hon och jag. I betydelsen att hon pratar och jag lyssnar. Ibland somnar jag, det skall erkännas. Inte för att jag är ointresserad utan mer för att hennes röst blir som ett tryggt humle-surr i örat. Det bränner till ibland men gör inte så ont.  
 
Vet ni hur sjuuuukt mycket som ligger bakom en produktion av det här måttet? Ibland gör det mig mer snurrig än vanligt. Nästan på gränsen till hobby-galen. De flesta som sitter i publiken och ser den färdiga föreställningen har ingen som helst aning. Att skapa en musikal är ett enormt planerande med personal, artister, försäljning, samarbetspartners och lokaler. Och det börjar långt innan premiären. Till och med långt innan repetitionerna startar.  Sedan har vi förstås arbetet med storyn. Det kreativa navet. Min del av musikal-kakan där björnhjärnan måste finna den exakta tonen för att det skall bli roligt, skapa den spännande nerven i berättelsen utan att den går av på mitten, matcha steg och toner till dialogen och hitta dräkter och minspel för var och en av artisterna som skall tolka det jag vill förmedla.  
 
Om min sambo är en supersnabb hyena så känner jag mig just nu mer som en sengångare än en dansande Baloo. Ett trött pungdjur hängande upp och ner i ett träd, överjäst efter månader av kreativt arbete. Ibland behöver man en paus från all produktivitet och skapande. 
 
Anna åker till Helsingborg för att andas och spela teater. Mitt trix för att inte fastna upp och ner där i trädet är ”Gyllene Tider-knepet”. Jag går och fiskar. Precis som i sången från 1997. Jag tar på mig fiske-hatten och placerar sonen bredvid mig i bilen. Åker mot stugan i Bredbyn nära Höga Kusten på en roadtrip där solen skiner, myggen är fulla och livsandarna vaknar till liv allt eftersom milen bränner under däcken. Den där förväntansfulla känslan varade denna gång ända tills vi kom fram.  Några stackare som saknade fiskeutrustning trodde nämligen att vår var till för alla. Likt en ny slags Bohags Allemansrätt där allt mitt är ditt. Själviskt nog hade vi missat den här nya rättigheten och glömt hänga vår nyckel utanför dörren.  ”Gästerna” var därför tvungna att bryta sig in för att kunna fiska. Kanske hade även de jobbat en längre tid med ett musikal-manus och behövde lite avkoppling. Antagligen var det ett väldigt jobbigt manus för de tog vartenda spö och drag vi hade. 
 
I efterdyningarna av denna nya allemansrätt fick Per Gessles gamla sommarplåga bli min egen plåga: 
 
Jag går ej och fiskar (Ohh, ohh, ohh) 
Får ingen tyst minut 
Inte fiska fiska fiska (Ohh, ohh, ohh) 
Noll chans att andas in 
Andas ut 
 
Eller hur det nu var i originalsången ….

Robert Dröse Robert Dröse
Läs hela inlägget »