DRÖSE & NORGERG - BLOGGEN

Vad händer bakom kulisserna i en musikal och i familjen som står bakom uppsättningen?
Det finns en hel värld som man inte tänker på när allt fungerar från sin plats i salongen. 
Nu bjuder vi - utan filter -  med humor och allvar, in er i vår familj och i skapandets hemliga vrår.  Vi kommer att dela med oss av vårt liv och det fantastiskt roliga, utmanande och stundtals galna arbetet med att gå från idé till handling i en kreativ process, utan att förlora alltför mycket på vägen.

Välkommen in i vår väld!

Foto: Anna Norberg (Privat)
Foto: Anna Norberg (Privat)

Veckan flimrar förbi. Fredriksdals-teaterns scen. Därefter Gotland och vår Pippi-show. En snabbvisit hem för att meka och hyra ut vår husbil (!) Direkt tillbaka till Helsingborg för ännu en föreställning med Fars Lilla Tös. Därefter flyget till kontoret och Djungelboken iklädd rollen som VD och producent. Låter det som en glamourös vecka? Jag lovar, det är så lite glitter och glamour det kan bli. Det enda som glittrar är ögonskuggan som blivit kvar på kinden då jag var för trött för att tvätta ansiktet. Kanske börjar jag faktiskt bli den där Fläckiga Hyenan som Robban kallade mig i förra bloggen? 

Hyena eller inte så är jag, precis som Baloo sjunger, nöjd med allt vad livet ger. Eller nästan. De extra rynkorna, invändigt stress-kroppsfett, sömnproblem, tidsbrist, dåligt föräldra-samvete, ständig oro och stressplitor kunde man vara utan. Men trots att jag lider ”viss” brist på livsbalans så har jag förmånen att arbeta med det jag älskar och med den jag älskar.  Så jag är priviligierad. Inte tu tal om annat.  
 
När jag tänker på kombon familj och stress, så kommer jag osökt in på barnens perspektiv. Är det så att vi moderna föräldrar, genom vår drift att förverkliga oss själva, göra karriär och träna våra slitna kroppar åsidosätter barnens behov av närhet och trygghet? Har den där mystiska egentiden blivit viktigare än att verkligen umgås med våra barn? Lämnar vi dem för lätt i händerna på allas vår barnvakt Miss Internet? Och nej, det här är varken påhopp eller start av drev mot någon – jag pratar mest i generella ordalag, och inkluderar i högsta grad mig själv. 
 
Jag tänker på alla människor som vi vill skall få möjligheten att komma och se vår roliga, spännande och medryckande Djungelboken The Musical. Hur kan vi konkurrera med Ipads, TV-spel och mobiler? Min egen mobil har transformerats till en adderad kroppsdel så jag förstår problematiken, tro inget annat. 
 
En annan viktig fråga är om barn idag ens uppskattar att sitta i en salong och se levande teater? Vad tror ni? Själv är jag övertygad. Jag skall till och med gå så långt att påstå att jag är … nittionio procent säker på de gör det. Men jag tror däremot att vi vuxna har glömt känslan. Den där känslan när man var liten och fick vara med. Jag minns fortfarande när hela familjen gick på bio tillsammans första gången. När vi fick uppleva en teaterscen. Allt det där var så speciellt och … stort. Och det bästa av allt, vi pratade om det där vi hade upplevt tillsammans, länge efteråt. Vi skapade gemensamma minnen.  Något att samlas runt. 
 
DETTA är förstås exakt vad vi bygger våra musikaler på! Att familjer skall kunna skapa minnen tillsammans. Genom att umgås. Och uppleva. Tillsammans. 
 
Även om vår egen apunge har fått vara med och dela vårt skapande i mångt och mycket så önskar jag förstås att vi hade gjort mer. Det eviga föräldra-samvetet. Men vet ni, att det är faktiskt aldrig för sent. Så här kommer ett råd till alla er där ute: 
Res er upp ur soffan, spring några kilometer mindre på löpbandet och stäng av datorn. Sudda bort den panikslagna internet-abstinensen i blicken på barnen genom att förmedla era egna minnen och känslor från förr. Minns biobesöken, picknicarna, teaterbesöken, när Sverige spelade VM semifinal i fotboll 1994 och hela familjen satt inklämda i soffan eller på golvet. Om ni inte har några sådana minnen att plocka fram så ta ändå barnen i handen - bjud med farmor, farfar, mormor och morfar -  ge er ut och skapa nya minnen.  
Teater, bio, shower, musikaler, enklare friluftsaktiviteter … utbudet är stort. Det viktiga är att göra något tillsammans. I riktiga livet. 
 
Sådär, varsågoda. Nu vet ni vad ni skall göra. Själv skall jag kolla upp om det går amputera telefonen från örat eller om det kanske finns någon mobil-rehab där jag kan checka in. De kanske till och med erbjuder Livsbalans om man betalar extra. 
 
Anna Norberg 
Mamma, Sambo, Matte, Producent, VD, Försäljningschef, Personalchef, Skådespelerska, Bilmekaniker 
… och Fläckig Hyena 

Läs hela inlägget »
Robert Dröse Creative Director - Dröse & Norberg
Robert Dröse Creative Director - Dröse & Norberg

Min livspartner Anna Norberg beskriver mig som björnen Baloo. Om hon får välja av alla djungelns djur så är jag alltså en lallande bekymmerslös överviktig björn som lär barnen göra hyss, ignorera regler och äta myror.  Som manlig individ (balett-utbildad eller ej) vill man helst vara en blandning av Shere Kahn och Bagheera … med vissa inslag av en socialt dansande Baloo, men bara efter några glas rödvin.  
 
Nu skall jag alltså försöka återgälda denna ”komplimang” och hitta hennes djungel-alter-ego.  
Så hur hittar vi ett snyggt, smart, intensivt, impulsstyrt rovdjur med fastväxt mobil som springer i hundra knyck, gör höga ljud, bevakar sitt bo med sitt liv, jagar sina byten tills de ger upp och faller, som inte kan klockan men är en mästare på att hålla minst tio projekt igång samtidigt. Det där sista lutar åt bläckfisk, men det är inget djungeldjur så det går bort.  
 
”Snygg, smart och intensiv” passar in på en svart panter, som Bagheera i Djungelboken. Men … Bagheera är den där tråkigt ordentliga karaktären. Katten som alltid är förnuftig och ser till att ungarna INTE äter de där myrorna och att de verkligen läser sina läxor. Hemma är det definitivt inte Anna som kör läxläsning och när det kommer till matlagning …ja då skulle vi nog faktiskt av misstag få äta både myror och andra små kryp om hon stod vid spisen. Hon är dessutom så långt ifrån tråkig man kan komma. Bagheera går också bort. 
 
Hon är definitivt ingen gam, men vad sägs om ormen Kaa? Listig är hon utan tvekan. Manipulerande? Njaeee…jag vågar nog inte gå så långt även om hon i slutändan på något diffust sätt oftast får som hon vill, utan att man riktigt förstår hur. Hon hypnotiserade mig totalt med sina ögon redan första gången vi träffades och … hon kan definitivt döda för ett mål mat om hon är tillräckligt hungrig. Enda problemet är att Kaa är en av de allra största och längsta ormarna i djungeln …så nej … det går inte hur mycket jag än försöker. 
 
Springer i hundra knyck och är impulsstyrd… Kanske en gasell eller antilop? Men nej, de huserar på stäppen och inte i djungeln. Dessutom är det en ganska intetsägande karaktär vilket ingen någonsin har anklagat Anna för att vara. Så vem rör sig riktigt snabbt i djungeln och är tillräckligt smart för att hålla sig vid liv mitt bland alla faror?  
 
Har ni hört talas om Fläckig hyena?  Den besöker nog åtminstone utkanten av djungeln ibland. Där är det honorna som regerar (check), de kan jaga i flock men är briljanta även ensamma (check), de gör höga ljud då de har lagt ner sitt byte (check) och de har starka tänder (check). Jag kanske helt enkelt får skriva in en Fläckig Hyena i manuset på Djungelboken. 
 
Vad tycker ni? 

Läs hela inlägget »
Familjen Dröse & Norberg: Robert Dröse, Anna Norberg, Theo Dröse och hunden Ulrik
Familjen Dröse & Norberg: Robert Dröse, Anna Norberg, Theo Dröse och hunden Ulrik

Välkomna till vår blogg. Så här mitt i arbetet med Djungelboken känner vi starkt att vi vill försöka komma lite närmare vår publik. Inte bara på scenen. Vi vill låta er se oss i vitögat. Nakna och skrynkliga utan filter. Men oroa er inte, jag menar mera själsligt än fysiskt. Vi är fullt medvetna om våra kroppar och vad man inte bör dela med sig av. Vi kommer istället att försöka sätta ord och bild på baksidan, framsidan, undersidan och taket på skapandet av en musikal, av livet med en musikal. Och om att leva i en livs-djungel.
 
När jag tidigare i livet tänkt ordet djungel har det självklart känts lite ”snårigt” men ändå grönt, lummigt och framför allt magiskt. Jag har i huvudet sett mig själv färdandes på en bred flod medan sengångare sakta tar sig fram i träden bredvid. Ljudet av skriande fåglar i fjärran och en eterisk förnimmelse av romantik i luften. Likt Katharine Hepburn i filmen The African Queen med den cyniske hårdingen Humphrey Bogart vid min sida. Han som egentligen aldrig ville vara hjälte och inte sökte äventyret men ändå alltid hamnade mitt i det och motvilligt gjorde det rätta. Det var spänning, drama och magi i djungeln, precis som det kommer att bli på scenen i vår egen Djungelboken-The Musical. 

I min fantasi är jag nog ändå mer lik Jane i Tarzan. Kanske ”aningen” kortare, men sen när har storleken betydelse? Vi har alla en mänsklig rättighet att få vara Jane. Jag kan lätt se mig flängandes i lianerna med enhandsfattning, för att kunna ha mobilen i ett säkert grepp i den andra handen. Ett farligt kattdjur flåsar tätt i hälarna när HAN plötsligt dyker upp med spelande muskler och sitt minimala höftskynke fladdrandes i vinden. Min egen Tarzan. 

Nu kanske det låter som att Tarzan eller för den delen Humphrey är mitt ideal av djungelman. Riktigt så är det inte. I träkojan hemma vaknar jag med min egen Baloo charmigt snarkandes på rygg vid min sida. Den spralliga, kreativa livsbejakande och dansande Robert Dröse. 
Vi träffades i showbiz-djungeln för nästan 28 år sedan. Mitt bland andra dansande glada apor, skön-sjungande näktergalar samt en del oundvikliga parasiter och andra rovfåglar. Glädjen, entreprenörsandan, kreativiteten och förstås kärleken band oss snabbt samman som ett epoxy-lim. Och det håller fortfarande tätt efter en ap-unge, nedgångar, uppgångar, nödlandningar och däremellan mängder av shower och musikaler. 

Men visst har han – mannen, pappan, baletthoppan, koreografen, regissören- drag av både Tarzan och Humphrey. Vissa påstår, med viss sanningshalt, att jag är impulsiv och intensiv medan han framställs som den lugna och, i visst mått, stöd-bromsande delen av vårt team. Och jo, jag kan gå med på att hans Baloo, olikt mig, har sina stunder av Humphreys ovilja att slänga sig in i nya äventyr och intriger helt utan säkerhetsbälte. Som när vi behövde lastbilar till vår turné och jag tyckte det var en jättebra ide att helt enkelt köpa några. Snabbt och effektivt, som en spegel av mig själv, tänkte jag. Till skillnad från det kanske mer modest logiska att hyra eller leasa, som vissa andra tyckte, med nya fåror i pannan som fortfarande inte har försvunnit. Men nåja, ibland måste man våga för att vinna. Eller ännu bättre; våga, kompromissa och sedan vinna. 
Min Baloo har även glimtar av svårmod, precis som ”Humpe” då det begav sig, även om sångerna i duschen, knasiga hattar och den rytmiska dansen vid spisen överväger. Och i brist 
på Tarzans höftskynken har han, efter timmar av idogt slitande på gymmet, iallafall muskler nog att svinga mina imponerande 158 centimetrar i lianerna likt en ståtlig medelålders människobjörn. 

Helt ärligt finns det fortfarande ingen annan björn i hela världen som jag hellre vaknar, lever och arbetar med.

Anna spelar just nu rollen som författarinnan Hilma i det klassiska lustspelet "FARS LILLA TÖS" tillsammans med Eva Rydberg, Fredrik Dolk, Birgitta Rydberg, Mia Poppe, Anders ”Ankan” Johansson, och Kalle Rydberg på Fredriksdalsteatern i Helsingborg.
Anna spelar just nu rollen som författarinnan Hilma i det klassiska lustspelet "FARS LILLA TÖS" tillsammans med Eva Rydberg, Fredrik Dolk, Birgitta Rydberg, Mia Poppe, Anders ”Ankan” Johansson, och Kalle Rydberg på Fredriksdalsteatern i Helsingborg.
Läs hela inlägget »

Vad händer bakom kulisserna i en musikal och i familjen som står bakom uppsättningen?
Det finns en hel värld som man inte tänker på när allt fungerar från sin plats i salongen. 

Nu bjuder vi - utan filter -  med humor och allvar, in er i vår familj och i skapandets hemliga vrår.  Vi kommer att dela med oss av vårt liv och det fantastiskt roliga, utmanande och stundtals galna arbetet med att gå från idé till handling i en kreativ process, utan att förlora alltför mycket på vägen.

Läs hela inlägget »