Med trikåer utan lianer 

På resa med min Anna för att stråla ihop med vår artonåriga avkomma. Nu låter det som att vi skall träffa en apa i djungeln men så är det inte. Eller jo, kanske lite. Han är som  en ap-unge. Han som ”igår” tultade runt med mamma och pappa som idoler men som idag har stora fötter och … helt andra idoler.  Men kanske tänker jag på apor bara för att jag har jobbat med Djungelboken så länge. Jag har levt och andats pälsiga rörelser, tänkt ap-läten och ibland känt ett och annat stressat Gibbon-vrål i bröstet. Nu är turnén slut men jag hänger fortfarande kvar med ena armen i en lian. Det är lite svårt att släppa taget. Varje produktion som slutar är som när ett barn skall flytta hemifrån eller, som vår egen ap-unge, till en skola i USA.  Det blir tomt. Man är liksom inte idol längre. Ingen är för resten idol när de sista kostymerna packas in på lagret och teknikerna och alla andra har dragit hem. Ridån går ner med ett brak i ett moln av tacksamhet, stolthet och … total utmattning. 
 
Men det där med att sakna en idol har vi löst med ett genidrag. Vi kontrakterade helt enkelt en idolvinnare till en roll i vår nästa produktion Robin Hood! Och voilà! Martin Almgren är en given Brother Tuck med sitt röda hår, medryckande smil och en pipa som får håren att dansa på armarna. Japp, vi är med andra ord i full gång igen. Halvhängandes i lianen med ena ögat på Djungelbokens scen har jag sedan i februari suttit på ett antal auditions för att hitta vår perfekta ensemble samtidigt som jag titt som tätt, till viss familjär förtret för vår producent, förvunnit in i manusets förtrollande, uppslukande … och förvirrande värld.  
 
Det kryllar av dansanta skönsjungande taggade artister där ute! Så många att välja bland. Och samtidigt så svårt att hitta den rätta mixen av det jag letar efter för varje karaktär. Ibland är det isande klockrent medan det andra gånger … bara är klockrent från min sida och då måste det … diskuteras (med det där osynliga Gibbon-vrålet i bröstkorgen). Jo min Anna har förstås, som producent, sitt att säga till om. Hon är absolut fantastiskt über-duktig men ni som känner henne vet att hon gärna och ofta …  tycker till. Bestämt. Hon spänner de där rådjursögonen i en och hela hon blir som en stålfjäder samtidigt som hon gestikulerar som ett vindkraftverk i motvind. Begriper inte hur mycket envishet som får plats i den där (korta) kroppen. När det blir lite för mycket och jag verkligen vill få min vilja igenom brukar jag gömma hennes mobil för då vet jag att stressen över den förlorade kroppsdelen går före diskussionen om någons tveksamma dans-moves eller om Robin skall ha grå eller gröna trikåer. 
 
Men tillbaka till livet just nu. Ledighet. Känns lika fantastiskt som ett glas Delas Les Launes Crozes-Hermitage årgång 2016 och runda små puffar av en San Cristobal de la Habana som stilla färdas över ett spegelblankt vatten vid en upplyst pool i mörkret. 
 
 
Vi hörs när vi är tillbaka. Med trikåer och utan lianer. Over and out

Robert Dröse Robert Dröse

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln