Foto: Privat
Foto: Privat

Magiska ekar och klappar på axeln 

.Jag har varit i Sherwoodskogen. Ja alltså inte bara i fantasin eller i Roberts manus som verkar ha växt fast i handen på honom.  Nej vi gjorde det på riktigt! Vi bestämde oss för att resa runt i Robin Hood’s fotspår och upptäcka det som en gång var hans värld.  Vi packade var sin väska och reste till Nottingham. Bara så där. Mitt i all annan stress och alla måsten som låg packade på skrivbordet och som maniskt pingade på uppmärksamhet i inkorgen. Men i det här jobbet vi har, att skapa musikaler och med det pressen och den stora önskan att göra familjer glada och supernöjda så måste man ibland ta till lite ytterligheter. Och vet ni, att det kändes faktiskt som om att Robin Hood fanns där! Överallt. I varje överväldigande ek, i varje sten och i alla invånares och besökares hjärtan. Ekarna är förresten helt magiska. Visste ni att det tar ungefär 300 år för en ek att växa upp.? Helt galet, eller hur?  

Foto: Privat
Foto: Privat

Det var verkligen en fantastisk tripp. Nu är i och för sig själva Sherwoodskogen inte längre en skog utan mera en park där man kan spatsera runt och insupa naturen och förstås historiens gång. Men det är inte fel det heller.  
Vi besökte också gamla kyrkor, pratade med invånarna och fick många uppslag på Robin Hood-artiklar att sälja på turnén senare i höst. Men mest av allt fick vi massor med inspiration! Robert satt med ett saligt inåtvänt ansiktsuttryck och plitade som besatt på tangentbordet hela vägen hem. Och det håller fortfarande i sig. Vi fick också en energi som verkligen behövdes eftersom vi även arbetar parallellt med musikalen Snövit. 
 
Mitt i allt jobb så har jag missat det här med träning ”en aning”. Jag gör så gott jag kan men ibland räcker helt enkelt tiden inte till. Och plötsligt är man inne i den onda cirkeln. Man jobbar ännu mer, tränar mindre, mår dåligt av tanken på att man inte tränar och kroppen mår förstås fysiskt dåligt eftersom man orkar mindre. Varför gör man så? Varför prioriterar man bort det som man vet gör att man både mår och presterar bättre? Varför tar man den där frestande mums-mums skumbollen som står och lockar på bordet när man vet att man ångrar sig efteråt? Nu är jag absolut inte emot att man ibland skall unna sig och jag har ingen vikt-hets men det är när det liksom far iväg för mycket som det blir fel. Jag hamnar vid sidan av vägen. I onyttighets-diket, och när jag väl är där så är det som om att det inte spelar roll. Då fyller jag diket med mumsmums, blir mer stressad, äter mer, tränar ännu mindre och både humöret och produktiviteten blir lidande.  Jag blir ofokuserad när jag inte är i fysisk form. 
 
Men nu efter vår inspirationsresa är jag faktiskt uppe på vägen igen! Det känns i alla fall så. Promenader på morgonen och tid för träning i almanackan. Men det är förstås inget som är hugget i sten. Jag har lärt mig med åren. Att om man lovar sig själv för mycket och sätter för höga krav så målar man bara in sig i ett hörn, som i sin tur leder till diket. Så jag är istället snäll mot mig själv och ser alla träningstillfällen och oätna mums-mums som ett plus. Det är dags att börja klappa mig på axeln istället för att slå undan knäna på mig själv. 
 
Vi ses på gymmet eller i promenadstråket! 

Anna Norberg Anna Norberg

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln