Foto: Privat
Foto: Privat

Spegel spegel på väggen där

Vi har varit på graduation för sonen på ”Idyllwild  of Art” högt uppe på ett berg utan för Los Angeles. Vilken känsla när han kom gåendes där över gräset, i armkrok med glada klasskamrater, iklädd den karakteristiska manteln och trekantiga hatten! Hans ansikte som man följt som i ett förstoringsglas hela livet. Varje skiftning, varje knubbigt veck som slätats ut, varje centimeter som oundvikligen gjort att han växt om mig och varje begynnande skäggstrå som vittnat om att åren gått.  För bara ett ögonblick sedan sprang han runt med en låtsasgitarr, kiknande av skratt med ögonen som små springor i det runda ansiktet, samtidigt som han sjöng för full hals. 

Nu är han arton, snart nitton. Muskulösare och mer vältrimmad än både mor och far och jo, även klokare, det måste jag nog medge.  Det känns ibland helt galet fantastiskt att han är vår. Eller kanske snarare att han numera är ”sin egen”. En ung man på väg in i vuxenvärlden. Det blir alldeles mjukt i bröstet av stolthet när jag tänker på att han har klarat av skolan på andra sidan jordklotet och hur mycket talang han faktiskt har. Känner ni igen känslan av att höra  ”Den blomstertid nu kommer” för femtioelfte gången? Den sången som ger en stöt av tokig mammakärlek och stolthet och gör att tårarna kommer hur mycket man än försöker hålla dem tillbaka.  Så kändes det typ hela dagen. Men att få vara med och ta del av hans examen var värt varenda timme av den jetlag som väntar mig (och mina kollegor) när jag kommer hem. 

Det här med att ha vuxna barn är verkligen en udda känsla. Man både vill och vill inte släppa taget. Bara att ha Theo på en internatskola så långt bort i ett helt år blev en ordentlig omställning. Plötsligt försvann, eller åtminstone förändrades, det största gemensamma projektet i livet för mig och Robert. Vi har förstås alltid kärleken till scenen och skapandet av musikaler och shower men Theo har varit den som alltid har limmat oss tillsammans, hur svåra tider som än kommit och gått. Plötsligt stod vi där jag och Robert, så som det började för trettio år sedan, ensamma fast nu med en oändlig mängd mer bagage och åtaganden. Hur skulle det gå? 
Jag fick plötsligt mer tid att reflektera över livet. Vad vill jag? Skall jag verkligen jobba så här mycket? Är det värt slitet? Har jag gjort allt jag kan som mamma? Börjar jag bli gammal? Men är det verkligen så farligt att bli gammal? Vem är det egentligen jag ser i spegeln? Frågorna som poppade upp var många men det som allra först skrämde mig var att det skulle bli mycket mer tid för mig och Robert ensamma tillsammans. Utan Theo, vårt lim. Tänk om vi hade tappat bort varandra mitt i allt ansvar.  Jag la den outtalade oron ovanpå jobbstressen under en period.  
Men efter ett tag kom den där speciella känslan smygandes tillbaka. Den som alltid har toppas av skratt och fniss och att det faktiskt är både roligt och intressant att prata om saker som inte enbart handlar om jobb eller skola. Bara det att få ett ryck och ställa sig ute och spontan-plantera hundrafemtio tulpaner en solig dag gjorde sitt till. Eller att avsluta en vardagskväll med ett (eller två) glas rött med fötterna i ett välbekant knä i soffan och impuls-köpa ett nytt möblemang online (som visade sig vara för stort) fick mig att känna att vi är ett team även i tvåsamheten.  Men framför allt började jag inse att den där kvinnan i spegeln faktiskt ÄR jag.  
Och nej, det är inte samma känsla som när min karaktär Häxan eller Drottningen tittar i den där sago-spegeln i musikalen Snövit höst. Jag vill nämligen inte vara någon annan än just den här Anna med skavanker, massor av bagage och erfarenhet, sambo med Robert och mamma till Theo.  

Anna Norberg Anna Norberg

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln