Foto: Privat
Foto: Privat

Gemensamma skrubbsår i vapenglada omgivningar 

Som min Anna skrev förra veckan så har valpen ”graduerats” uppe i bergen i L.A. Han är en stor unge nu med ett sunt separations-behov och massor med päls på huvudet, till skillnad från mig som är lite mer modest med just den senare detaljen.  Även om vi ibland har vissa moments of  disagreements så svämmar mitt pappahjärta över lite nu och då, det skall erkännas. Skall han bli som mig eller inte? Nu menar jag inte frisyren utan mina val och kval i livet. OCH, är det i så fall bra eller dåligt? 

Man vill helst att alla misstag man själv gjort på något sätt skall passera likt ett jetplan över hans huvud. Att han kan se dem men inte känna. Som när man sitter i utesoffan med ett glas rött och ser en vit strimma efter en Boeing på himlen. Troligtvis på väg till ett all-inclusive inferno med familjer som tror att semestern skall bli en nystart i livsstressen. Been there done that, om man säger så. Man ser strimman, tar ett djupt andetag och är trygg och nöjd med sommar-regnet som droppar på paviljongtaket. Men hur skall man lära sig utan att uppleva the hard way? Jo jag vet att det ”bara är” att släppa taget och låta honom bryta sig loss och få sina egna skrubbsår. Let go och slappna av. Men det är lättare sagt än gjort. 

Vi fick i alla fall nya gemensamma skrubbsår när vi var på resande hjul i det stora landet i väst. Den hårda läxan blev att aldrig lämna värdefulla saker i bilen om du inte likt ett SWAT-team har pansarglas-rutor installerade. Hur nära du än står restaurangen som du besöker. OCH att spara ner precis ALLT på Icloud eller någon annan backup-disk, varje dag. Japp, precis varje dag.

Vi hade kört ett tag, diggandes i takt till musiken från stereon … och Annas ihärdigt monotona knappande på de trasiga dator-tangenterna. Efter ett tag anslöt sig magarnas kurrande och bildade en bakgrundskör till en rockig nirvanalåt. Vi tog ett snabbt beslut och  bromsade lite bryskt in den hyrda jeepen vid en av de blinkande neonskyltarna längst med vägen. Det var dags för en all american fet-burgare. Frihetskänslan av att, likt Jack Kerouac, vara på en roadtrip to nowhere sipprade som kolsyra i porerna. Till och med Anna blev lite wild and crazy och lämnade utan protest kvar sin dator i bilen.  Vi var på gott humör. Ända tills vi övermätta kom ut igen och det visade sig att ”rutorna” på magen var utfyllda … medan de på bilen var krossade. Allt av värde var borta. Datorer, kameror, stativ … allt. Inklusive allt osparat på datorerna. 

Den där känslan i magen när man inser läget … den är förödande. Som att tarmarna gör en saltomortal för mycket, trasslar in sig i varandra och bildar hundra blöta knutar. Först tänker man på det materiella. Kamerorna och datorerna! Får man ut det på försäkringen? Hur skall vi kunna jobba nu? (det var främst Anna som gick in i akut jobbpanik). Efter cirka trettio sekunder slog insikten ner att alla bilderna från examensdagen och resan fanns på minneskorten. Då blev det tungt som ett medeltida stenröse i bröstkorgen. Visst kan man ha minnen kvar i hjärta och huvud men … ändå. Bilder är alltid bilder. Man tar ju dem av en anledning. Sen kom storsläggan Backup och la en sista hand på den inre massakern. Världen stannade upp som i en Matrix-sekvens och tankarna rusade likt en berusad myr-arme i huvudet. När gjorde man en backup senast? Vad fanns på datorn? Vad gjorde jag idag, igår, förra veckan … och sen skrek den inre armen slutligen i korus: manuset! Du har väl ändå säkerhetskopierat manuset? Jag mådde illa. 

Det visade sig att jag hade sparat manuset. Vi har förstås försäkring och det går att jobba via mobilen. Stort tack speciellt till den tekniken. Det fick Anna att sluta hyperventilera vid vägkanten. Istället kom känslan smygande av att vi faktiskt hade haft tur. För vad kunde ha hänt om vi kommit ut när det hela pågick? Vi var trots allt i Trumps vapenglada trakter. Men det bästa av allt; vår valp som skulle få sina egna skrubbsår, han var den som tog kommandot. Han  kontaktade polis och allt annat som behövdes. Styrde och ställde och pratade på, orädd  som en infödd ledar-cowboy. 

Så visst kan jag släppa taget, jag vet att han klarar sig. Frågan är bara om jag gör det

Robert Dröse Robert Dröse

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln