DRÖSE & NORGERG - BLOGGEN

Vad händer bakom kulisserna i en musikal och i familjen som står bakom uppsättningen?
Det finns en hel värld som man inte tänker på när allt fungerar från sin plats i salongen. 
Nu bjuder vi - utan filter -  med humor och allvar, in er i vår familj och i skapandets hemliga vrår.  Vi kommer att dela med oss av vårt liv och det fantastiskt roliga, utmanande och stundtals galna arbetet med att gå från idé till handling i en kreativ process, utan att förlora alltför mycket på vägen.

Välkommen in i vår väld!

Foto: Privat
Foto: Privat

Hemma igen. Som vanligt med mega-jetlag. Jag har en miljon saker att göra och försöker vara på lika många ställen samtidigt … med varierat resultat. På mötena är jag totalfokuserad, ända tills det blir total kortslutning. Batteriet i huvudet tar helt slut. Ett surr bildas i rummet, ungefär som när en radio står inställd mellan två kanaler. Alla andra runt bordet försvinner som i en dimma. Jag bara hör fraser som ”… är planerat”, ”behöver ditt godkännande på…” ” …eller hur?” ”Anna?” ”Hallå Anna?” 
Sen plötsligt är jag där igen, på topp och glasklar  … förutom att jag har missat en del av diskussionen och vi måste börja om igen. Men de känner mig mina kollegor och de har, tack och lov, ett ton tålamod.  
 
Det är verkligen underbart att resa och det var fram för allt fantastiskt att få vara med på sonens ”graduation” MEN, det är väldigt skönt att vara hemma. Faktiskt riktigt härligt urskönt. Att få vara mitt i getingboet. Ha en hel hand i med i spelet istället för ett krokigt finger som när man försöker skicka email med rutten mottagning på en varm väg mitt i Texas.  

Läs hela inlägget »
Foto: Privat
Foto: Privat

Som min Anna skrev förra veckan så har valpen ”graduerats” uppe i bergen i L.A. Han är en stor unge nu med ett sunt separations-behov och massor med päls på huvudet, till skillnad från mig som är lite mer modest med just den senare detaljen.  Även om vi ibland har vissa moments of  disagreements så svämmar mitt pappahjärta över lite nu och då, det skall erkännas. Skall han bli som mig eller inte? Nu menar jag inte frisyren utan mina val och kval i livet. OCH, är det i så fall bra eller dåligt? 

Man vill helst att alla misstag man själv gjort på något sätt skall passera likt ett jetplan över hans huvud. Att han kan se dem men inte känna. Som när man sitter i utesoffan med ett glas rött och ser en vit strimma efter en Boeing på himlen. Troligtvis på väg till ett all-inclusive inferno med familjer som tror att semestern skall bli en nystart i livsstressen. Been there done that, om man säger så. Man ser strimman, tar ett djupt andetag och är trygg och nöjd med sommar-regnet som droppar på paviljongtaket. Men hur skall man lära sig utan att uppleva the hard way? Jo jag vet att det ”bara är” att släppa taget och låta honom bryta sig loss och få sina egna skrubbsår. Let go och slappna av. Men det är lättare sagt än gjort. 

Läs hela inlägget »
Foto: Privat
Foto: Privat
Vi har varit på graduation för sonen på ”Idyllwild  of Art” högt uppe på ett berg utan för Los Angeles. Vilken känsla när han kom gåendes där över gräset, i armkrok med glada klasskamrater, iklädd den karakteristiska manteln och trekantiga hatten! Hans ansikte som man följt som i ett förstoringsglas hela livet. Varje skiftning, varje knubbigt veck som slätats ut, varje centimeter som oundvikligen gjort att han växt om mig och varje begynnande skäggstrå som vittnat om att åren gått.  För bara ett ögonblick sedan sprang han runt med en låtsasgitarr, kiknande av skratt med ögonen som små springor i det runda ansiktet, samtidigt som han sjöng för full hals. 
Läs hela inlägget »
Foto: Privat
Foto: Privat

Idéerna rusar likt invånarna i en ûber-glad bikupa efter min och Annas lilla spontana inspirations-tur till den riktiga Sherwoodskogen. Det var fantastiskt! Så mycket känsla och så många intryck som vi kunde lägga till i vår osorterade hjärnbark. Kläder, dåtid, prylar, människor, ekar … Vi levde och andades verkligen Robin Hood under några dagar i Englands Nottingham.  
 
Förutom de gånger vi åkte bil, för då höll jag mest andan, till den grad att syrebristen vid några tillfällen var farligt nära. Jag har dessutom fortfarande märken i handen efter det krampaktiga taget i dörrens dammiga handtag. Det var nämligen min Anna som manövrerade hyrbilen på den fullständigt livsfarliga vänstersidan. Jo den var livsfarlig, för hon pratade som alltid, precis hela tiden. Som att det var en baggis att ”sitta tvärtom” i 100 kilometer i timmen! Hon nonchalerade mina väsande ”se upp” ”förnäraförnäraförnära” och ”aktaaktaaktaaktaaaa”. Hon viftande bort mina krampaktiga varningar om kanter som kom för nära eller rondeller som dök upp i helt fel riktning som att jag vore en övervintrad fluga i januari. Jag hörde faktiskt inte någonting av vad hon sa på någon av sträckorna. Antagligen handlade det om sponsorer, samarbetspartners och återigen om färgen på Robins trikåer. Jag var helt slut efter varje tur. Dränerad. Men vi kom otroligt nog alltid fram oskadda. I alla fall fysiskt.  

Läs hela inlägget »
Foto: Privat
Foto: Privat

.Jag har varit i Sherwoodskogen. Ja alltså inte bara i fantasin eller i Roberts manus som verkar ha växt fast i handen på honom.  Nej vi gjorde det på riktigt! Vi bestämde oss för att resa runt i Robin Hood’s fotspår och upptäcka det som en gång var hans värld.  Vi packade var sin väska och reste till Nottingham. Bara så där. Mitt i all annan stress och alla måsten som låg packade på skrivbordet och som maniskt pingade på uppmärksamhet i inkorgen. Men i det här jobbet vi har, att skapa musikaler och med det pressen och den stora önskan att göra familjer glada och supernöjda så måste man ibland ta till lite ytterligheter. Och vet ni, att det kändes faktiskt som om att Robin Hood fanns där! Överallt. I varje överväldigande ek, i varje sten och i alla invånares och besökares hjärtan. Ekarna är förresten helt magiska. Visste ni att det tar ungefär 300 år för en ek att växa upp.? Helt galet, eller hur?  

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Etiketter