loading...

ROBIN HOOD - THE MUSICAL

En legendarisk föreställning för hela familjen med bl.a. med bl.a. idolvinnaren Martin AlmgrenAxel SchylströmJoakim Nätterqvist från "Arn", Elisa BryantPatrik Martinsson med stor ensemble.

Manus & Regi: Robert Dröse
Nyskriven musik av: Martin Landh & Peter Nygren
Producent: Anna Norberg

Premiär 27 oktober 2019 Stockholm Waterfront följt av Sverigeturné 2019/2020

SNÖVIT - THE MUSICAL

Ett sagolikt musikaläventyr för hela familjen med bl.a. Anna Norberg, Bob Hellberg, Patrik Martinsson och Bill Sundberg med stor ensemble.

Manus & Regi: Robert Dröse
Musik av: Martin Landh
Producent: Anna Norberg

Premiär 27 oktober 2019 Stockholm Waterfront följt av Sverigeturné 2019/2020

2019

Foto: Privat
Foto: Privat

Hemma igen. Som vanligt med mega-jetlag. Jag har en miljon saker att göra och försöker vara på lika många ställen samtidigt … med varierat resultat. På mötena är jag totalfokuserad, ända tills det blir total kortslutning. Batteriet i huvudet tar helt slut. Ett surr bildas i rummet, ungefär som när en radio står inställd mellan två kanaler. Alla andra runt bordet försvinner som i en dimma. Jag bara hör fraser som ”… är planerat”, ”behöver ditt godkännande på…” ” …eller hur?” ”Anna?” ”Hallå Anna?” 
Sen plötsligt är jag där igen, på topp och glasklar  … förutom att jag har missat en del av diskussionen och vi måste börja om igen. Men de känner mig mina kollegor och de har, tack och lov, ett ton tålamod.  
 
Det är verkligen underbart att resa och det var fram för allt fantastiskt att få vara med på sonens ”graduation” MEN, det är väldigt skönt att vara hemma. Faktiskt riktigt härligt urskönt. Att få vara mitt i getingboet. Ha en hel hand i med i spelet istället för ett krokigt finger som när man försöker skicka email med rutten mottagning på en varm väg mitt i Texas.  

Läs hela inlägget »
Foto: Privat
Foto: Privat

Som min Anna skrev förra veckan så har valpen ”graduerats” uppe i bergen i L.A. Han är en stor unge nu med ett sunt separations-behov och massor med päls på huvudet, till skillnad från mig som är lite mer modest med just den senare detaljen.  Även om vi ibland har vissa moments of  disagreements så svämmar mitt pappahjärta över lite nu och då, det skall erkännas. Skall han bli som mig eller inte? Nu menar jag inte frisyren utan mina val och kval i livet. OCH, är det i så fall bra eller dåligt? 

Man vill helst att alla misstag man själv gjort på något sätt skall passera likt ett jetplan över hans huvud. Att han kan se dem men inte känna. Som när man sitter i utesoffan med ett glas rött och ser en vit strimma efter en Boeing på himlen. Troligtvis på väg till ett all-inclusive inferno med familjer som tror att semestern skall bli en nystart i livsstressen. Been there done that, om man säger så. Man ser strimman, tar ett djupt andetag och är trygg och nöjd med sommar-regnet som droppar på paviljongtaket. Men hur skall man lära sig utan att uppleva the hard way? Jo jag vet att det ”bara är” att släppa taget och låta honom bryta sig loss och få sina egna skrubbsår. Let go och slappna av. Men det är lättare sagt än gjort. 

Läs hela inlägget »
Foto: Privat
Foto: Privat
Vi har varit på graduation för sonen på ”Idyllwild  of Art” högt uppe på ett berg utan för Los Angeles. Vilken känsla när han kom gåendes där över gräset, i armkrok med glada klasskamrater, iklädd den karakteristiska manteln och trekantiga hatten! Hans ansikte som man följt som i ett förstoringsglas hela livet. Varje skiftning, varje knubbigt veck som slätats ut, varje centimeter som oundvikligen gjort att han växt om mig och varje begynnande skäggstrå som vittnat om att åren gått.  För bara ett ögonblick sedan sprang han runt med en låtsasgitarr, kiknande av skratt med ögonen som små springor i det runda ansiktet, samtidigt som han sjöng för full hals. 
Läs hela inlägget »
Foto: Privat
Foto: Privat

Idéerna rusar likt invånarna i en ûber-glad bikupa efter min och Annas lilla spontana inspirations-tur till den riktiga Sherwoodskogen. Det var fantastiskt! Så mycket känsla och så många intryck som vi kunde lägga till i vår osorterade hjärnbark. Kläder, dåtid, prylar, människor, ekar … Vi levde och andades verkligen Robin Hood under några dagar i Englands Nottingham.  
 
Förutom de gånger vi åkte bil, för då höll jag mest andan, till den grad att syrebristen vid några tillfällen var farligt nära. Jag har dessutom fortfarande märken i handen efter det krampaktiga taget i dörrens dammiga handtag. Det var nämligen min Anna som manövrerade hyrbilen på den fullständigt livsfarliga vänstersidan. Jo den var livsfarlig, för hon pratade som alltid, precis hela tiden. Som att det var en baggis att ”sitta tvärtom” i 100 kilometer i timmen! Hon nonchalerade mina väsande ”se upp” ”förnäraförnäraförnära” och ”aktaaktaaktaaktaaaa”. Hon viftande bort mina krampaktiga varningar om kanter som kom för nära eller rondeller som dök upp i helt fel riktning som att jag vore en övervintrad fluga i januari. Jag hörde faktiskt inte någonting av vad hon sa på någon av sträckorna. Antagligen handlade det om sponsorer, samarbetspartners och återigen om färgen på Robins trikåer. Jag var helt slut efter varje tur. Dränerad. Men vi kom otroligt nog alltid fram oskadda. I alla fall fysiskt.  

Läs hela inlägget »
Foto: Privat
Foto: Privat

.Jag har varit i Sherwoodskogen. Ja alltså inte bara i fantasin eller i Roberts manus som verkar ha växt fast i handen på honom.  Nej vi gjorde det på riktigt! Vi bestämde oss för att resa runt i Robin Hood’s fotspår och upptäcka det som en gång var hans värld.  Vi packade var sin väska och reste till Nottingham. Bara så där. Mitt i all annan stress och alla måsten som låg packade på skrivbordet och som maniskt pingade på uppmärksamhet i inkorgen. Men i det här jobbet vi har, att skapa musikaler och med det pressen och den stora önskan att göra familjer glada och supernöjda så måste man ibland ta till lite ytterligheter. Och vet ni, att det kändes faktiskt som om att Robin Hood fanns där! Överallt. I varje överväldigande ek, i varje sten och i alla invånares och besökares hjärtan. Ekarna är förresten helt magiska. Visste ni att det tar ungefär 300 år för en ek att växa upp.? Helt galet, eller hur?  

Läs hela inlägget »
Foto: Privat
Foto: Privat

Nu är det ute i cyberrymden, på alla paddor och deviser. Vi gör TVÅ produktioner i höst. Vår tidigare succé-böna Snövit har vaknat upp, dammat av det förgiftade äpplet och gör comeback. Men inte på samma scen som vår äventyrare Robin Hood. Även om jag, som min kära sambo brukar säga, ibland har liiiiite galna idéer, så skulle det även för mig vara lite väl förvirrande att blanda in äpplen och häxor i Sherwoodskogen. Denna gång får Snövit dansa med sina dvärgar och våndas över drottningen på gamla anrika Göta Lejon. Vi kör alltså både Robin Hood The Musical och Snövit The Musical  i höst/vinter. Crazy utmanande!  Eller kanske bara crazy i största allmänhet? 

Läs hela inlägget »
Foto: Privat
Foto: Privat

Oavsett hur härligt det har varit att umgås med familjen så ÄR det faktiskt väldigt skönt att komma hem. Känslan av att äntligen få ta tag i precis allt det där som jag ”bara” har kunnat ringa och maila om är som att få lite extra syre. Att få grotta ner mig i alla detaljer, kolla vad som är gjort, vad som behöver göras, få en totalbild av hela företaget i minsta molekyl.  
Nej det går förstås inte, och framför allt behövs det inte. Mina medarbetare håller verkligen ställningarna bra. Jag vet att det bara är jag själv som får jobba lite mer på att släppa det där envisa kontrollbehovet. Men det är svårt, för det är som en andra hud på mig. Det är trots allt min baby. Varje gång jag reser bort så känns det som när vi lämnade in sonen på dagis första gången. Det spelar ingen roll att man vet att man bara behöver gå ut genom dörren för att babyn skall bli lugn och glad. Man oroar sig alltid ändå. 

Läs hela inlägget »
Foto: Privat
Foto: Privat

Hemma igen efter ett intensivt, givande, soligt och luftfuktigt umgänge med familjen. God mat, relax samt en och annan imodium toppat med formidabelt mycket jobbsnack med tidvis väldigt engagerade diskussioner. Men så är vi ju också en kreativ familj utan möjlighet att släppa tankarna på allt roligt och ûber-utmanande som ligger där framme och pyr. Som Anna  berättade i sin blogg så lämnade vi, efter mycket funderande, ett av våra ”barn” hemma. ”Biznizz”. Hoppas att han inte har haft rave-fest eller sovit för mycket … 
 
Anna hann bara in i den efterlängtade 100% Wi-Fi vänliga ankomsthallen på Arlanda innan hon  slängde sin (korta) brunbetsade lekamen över sälj och samarbeten. I taxin hem påbörjade hon jobbet med att styra upp att så många som möjligt kommer till Sherwoodskogen i höst. Det nästan brann i hennes sänd-korg i mailen och knapparna på tangentbordet blev om möjligt ännu mer trasiga p.g.a. det idoga hamrandet. Taxichauffören satte diskret i sina öronsnäckor för att inte bli distraherad och missa någon avfart. Hon har verkligen tentaklerna ute på allt från stora välrenommerade bolag ända ner till Hermans kiosk i Värmeboda. Jag blir både imponerad och helt utmattad av den intensiva hängivenheten. Jag är glad att jag huserar på den mer kreativa planeten där jag kan ta ut svängarna, sitta i min bubbla och ge de snurrande tankarna och idéerna i mitt huvud en plats att bo. 
 
Men det är inte alltid så lätt att leva i bubblan heller. Jag behövde verkligen ladda de här två veckorna. Jag gjorde det som oftast funkar bäst; jag tankade familj. För min del väntar nu ett kreativt Big Bang. Inte så att jag skall utplåna dinosaurierna och börja om (och nej jag menar INTE Anna när jag pratar om dinosaurier) Det är mer att det kommer att bli ett epicentrum av skapande. Hur skall scenen se ut? Hur skall alla se ut PÅ scenen? Ja, precis ALLA … Hur skall mina tankar om exempelvis Sir Johns urgröpta Iggy Pop inspirerande figur få liv? Kommer han att få en pudel fast-gaffad på sin skateboard eller inte? Anna är inte alltid lika entusiastisk inför mina lite mer ”utsvängda” idéer men hon låter mig hållas. I alla fall ett tag. Sen har vi manuset. Tänket. Dialogerna. Musiken. Sången. Stegen. Dansen. Det är som ett pussel med ibland helt ofärgade delar. Jag målar dem själv i huvudet för att få dem att passa ihop. Och man ställer, som alltid, frågan om skall man börja lägga pusselbitarna i hörnen eller i mitten. 
 
Denna veckan har vi också inspelningar av klipp och annonser att ta hand om. Nu skall karaktärerna få liv och locka andra att vilja se mer. För att inte tala om auditions. För jo vi har några till som vi letar efter. Det är så infernaliskt viktigt att hitta exakt rätt. In i minsta nano-detalj. Men vi är nära nu. Nära att ha en sjukt imponerande ensemble redo inför höstens repetitioner! Det är en galet häftig känsla. När det är klart ligger bara det lilla välbekanta oket av att skapa något som publiken älskar på mina semi-tränade axlar … Men … that`s showbiz! 
 
Nu kör vi folks! Jag är sol-laddad. Vi skall skapa magi med Robin Hood, Brother Tuck, Marion, Prins John, Little John och alla andra i och runt omkring Sherwoodskogen! 
 
Missa inte att hälsa på. Någonstans i Sverige. 

Robert Dröse
Robert Dröse
Läs hela inlägget »
Foto. Privat
Foto. Privat
Jobbar ni på semestern eller kan ni hundraprocentigt njuta av en ljudbok där ni sitter i den uppvärmda solstolen med en iskall drink på bordet bredvid? Glömma allt som är på gång … eller borde vara på gång? Kan ni stänga av och bortse från att ni lagt er business-baby i någon annans händer? Er inte helt vuxna krävande baby som är behov av ständig näring och omvårdnad. Och lite push framåt. Som en trulig tonåring ungefär. Jag måste nog erkänna att jag inte är … helt bra på det här med att lägga den kontrollen i någon annans händer. Hur nanny-kompetenta de än är. Eller okay om vi skall vara ärliga så är jag jättedålig på det. Det är nog min sämsta gren.

Men den här gången gjorde jag något väldigt oväntat innan min avresa. Jag chockade mina medarbetare genom att använda mig av autoreply! För första gången får de som skriver till mig ett svar där det står ”Tack för ditt mail! Jag är bortrest under två veckor och läser därför bara av mina mail sporadiskt.” och därefter hänvisar jag till mina medarbetare. Det där med att jag läser sporadiskt är förstås ren bluff men visst låter det bra!?

Tycker nog att jag kan få några extra vuxenpoäng för mitt autoreply-initiativ. Visst, jag läser såklart precis alla email ändå men bara tanken att jag faktiskt har ett sånt där svar känns bra. Jag känner mig lite … i framkant av tekniken. I alla fall med mina mått mätt. Vanligtvis är jag per automatik fientligt inställd till alla sorters prylar som måste ställas in. Men autoreply gick hur smidigt som helst. Jag bara skrev texten, gav den och min dator till en kollega och sen var det igång. Fantastiskt! Jag såg hoppet tändas i mina kollegors ögon när jag berättade att jag skulle göra det. ”Nu skall hon äntligen koppla av” tänkte de nog. Jo, jag vet att det egentligen betyder ”Nu kommer hon inte att skicka en massa email” De ÄR väldigt duktiga allihop men i mina ögon aningen … spam-känsliga.

Men trots att jag på distans har styrt och ställt med planerna för Robin Hood … och lite andra hemliga projekt så har jag verkligen lyckats koppla av också. I alla fall periodvis. Och plötsligt är det bara en vecka kvar. Tänk så fort tiden går när man umgås med familjen! För kvalitetstid har det faktiskt blivit mellan email och ringande. Några oväntade månskenspromenader hand i hand och många och långa diskussioner med sonen om allt mellan himmel och jord. Och för er som kanske tycker att autoreply borde innebära att mailen lämnas helt orörd: glöm inte att babyn eller tonåringen därhemma, vårt företag, också är en del av familjen. Vi kan inte lämna någon utanför. Inte ens på semestern.

Nu är det dags för en stunds vila med huvudet på en fluffig kudde i skuggan av en parasoll, ett glas juice med klingande is i glaset och, istället för en ljudbok, nybakad försäljnings-statistik i mobilen.

”Tack för ditt email! Jag är inte på kontoret. Du når mig genom att vänta tills jag är tillbaka. Vi hörs snart igen”
Anna Norberg
Anna Norberg
Läs hela inlägget »

På resa med min Anna för att stråla ihop med vår artonåriga avkomma. Nu låter det som att vi skall träffa en apa i djungeln men så är det inte. Eller jo, kanske lite. Han är som  en ap-unge. Han som ”igår” tultade runt med mamma och pappa som idoler men som idag har stora fötter och … helt andra idoler.  Men kanske tänker jag på apor bara för att jag har jobbat med Djungelboken så länge. Jag har levt och andats pälsiga rörelser, tänkt ap-läten och ibland känt ett och annat stressat Gibbon-vrål i bröstet. Nu är turnén slut men jag hänger fortfarande kvar med ena armen i en lian. Det är lite svårt att släppa taget. Varje produktion som slutar är som när ett barn skall flytta hemifrån eller, som vår egen ap-unge, till en skola i USA.  Det blir tomt. Man är liksom inte idol längre. Ingen är för resten idol när de sista kostymerna packas in på lagret och teknikerna och alla andra har dragit hem. Ridån går ner med ett brak i ett moln av tacksamhet, stolthet och … total utmattning. 
 
Men det där med att sakna en idol har vi löst med ett genidrag. Vi kontrakterade helt enkelt en idolvinnare till en roll i vår nästa produktion Robin Hood! Och voilà! Martin Almgren är en given Brother Tuck med sitt röda hår, medryckande smil och en pipa som får håren att dansa på armarna. Japp, vi är med andra ord i full gång igen. Halvhängandes i lianen med ena ögat på Djungelbokens scen har jag sedan i februari suttit på ett antal auditions för att hitta vår perfekta ensemble samtidigt som jag titt som tätt, till viss familjär förtret för vår producent, förvunnit in i manusets förtrollande, uppslukande … och förvirrande värld.  
 
Det kryllar av dansanta skönsjungande taggade artister där ute! Så många att välja bland. Och samtidigt så svårt att hitta den rätta mixen av det jag letar efter för varje karaktär. Ibland är det isande klockrent medan det andra gånger … bara är klockrent från min sida och då måste det … diskuteras (med det där osynliga Gibbon-vrålet i bröstkorgen). Jo min Anna har förstås, som producent, sitt att säga till om. Hon är absolut fantastiskt über-duktig men ni som känner henne vet att hon gärna och ofta …  tycker till. Bestämt. Hon spänner de där rådjursögonen i en och hela hon blir som en stålfjäder samtidigt som hon gestikulerar som ett vindkraftverk i motvind. Begriper inte hur mycket envishet som får plats i den där (korta) kroppen. När det blir lite för mycket och jag verkligen vill få min vilja igenom brukar jag gömma hennes mobil för då vet jag att stressen över den förlorade kroppsdelen går före diskussionen om någons tveksamma dans-moves eller om Robin skall ha grå eller gröna trikåer. 
 
Men tillbaka till livet just nu. Ledighet. Känns lika fantastiskt som ett glas Delas Les Launes Crozes-Hermitage årgång 2016 och runda små puffar av en San Cristobal de la Habana som stilla färdas över ett spegelblankt vatten vid en upplyst pool i mörkret. 
 
 
Vi hörs när vi är tillbaka. Med trikåer och utan lianer. Over and out

Robert Dröse Robert Dröse
Läs hela inlägget »
(Martin Almgren & Anna Norberg)
(Martin Almgren & Anna Norberg)

Äntligen är jag igång med bloggen igen!
Mitt ledord från och med nu skall vara blogg-kontinuitet. Så gott det går i alla fall. 
 
Turnén för Djungelboken är över och avslutningsfestens efterlämningar är bortstädade. Tyvärr kunde jag inte vara på plats för att sjunga karaoke, dansa på bordet och fira med artister och crew hos Flickorna Helins på Djurgården. Jag fick motvilligt böja mig för febermonstret som tagit över min kropp 12 dagar i sträck och gjort min (korta) hållning böjd och ansiktet grått. När jag var på väg mot festen satte Robert otippat ner foten och tvingade mig att göra en olovlig u-sväng mitt på Djurgårdsbron. ”Nu åker du hem och vilar” sa han bestämt. ”Jag fixar partyt. Slutdiskuterat”. Sådär bestämd har han inte varit på åratal. Jag blev nästan lite extra kär just då. I alla fall tills jag slocknade 30 sekunder efter att ha lagt huvudet på kudden. Herregud så skönt det var att få sova! 
 
Man kan tro att det lugnar ner sig när en produktion avslutas. Att man kan softa lite. Gå hem i tid och njuta av en sån där … ”fritid”. Sitta framför Tv:n och låtsas vara Daenerys Targaryen i Games of Thrones eller avnjuta en middag på tu man hand med lite Chabli som försynt tindrar i glaset. Det skulle säkert kunna vara lugnt …  om man inte hade kört igång en ny produktion redan.  Samma vecka som sista föreställningen av Djungelboken hade vi biljettsläpp och pressträff för Robin Hood the Musical. Vår personal jobbade (igen) som galningar för att få allt på plats. Vi har redan haft ett antal auditions med otroligt många talangfulla människor, Robert har plitat på manus, vi har haft diskussioner (vissa mer heta än andra) om Robins trikåer (inte Roberts), prins Johns hemliga vapen, vilka artister som passar för vilken roll, vad som passar på scenen och inte, vem som går med hunden, om toalocket skall vara uppe eller nere, pressarbete, biljetthantering… ja i princip allt.  
 
Så det här med fritid vet jag faktiskt inte riktigt vad det är längre. Fri tid. När jag läser på Google står det; ”den tid som blivit över efter att andra nödvändiga sysslor och förpliktelser fullgjorts”. Det vill säga en ledig tid där jag helt utifrån mina egna intressen får disponera som jag vill. Jag förstår inte riktigt. Egna intressen? Disponera egen tid? Kan man faktiskt ha det så? Och hur gör man när jobbet faktiskt ÄR ens intresse? Ibland när jag springer riktigt fort så glömmer jag till och med bort att andra människor faktiskt vet vad fritid är. Det är inget illa ment. Jag liksom bara missar att klockan är 20.00 och kontoret kanske är tomt när jag rusar in för att fråga om något. Det är lika förvånande varje gång. 
 
Men jag klagar inte. Jag älskar mitt jobb och jag är så van att ha en mobil i örat istället för ett örhänge. Min tillvaro snurrar snabbt. Det där med många bollar i luften låter nästan lite löjligt, det känns mer som att hålla i en trasig bikupa med en miljon små bin i som flyger fritt. Jag menar det inte negativt, det är ett eget val och jag har faktiskt oftast roligt samtidigt.  
 
Denna vecka utmanar jag, mot alla odds, livet. Jag har slängt mig ut i den där ”fritiden”. Vi är på semester jag och Robert. Vi  åkte för att träffa sonen som har lov från skolan i USA! Skall bli underbart att få spendera lite tid tillsammans. Ja ja, okay jag erkänner, det finns Wi-Fi större delen av tiden och jag har extra adaptrar med. Som producent måste man ju vara beredd … på precis allt. Men vi skall verkligen umgås också! Så underbart! 
 
Vi hörs snart igen. Håll utkik i bloggen för jag har mycket nyheter och hemligheter som skall avslöjas i vår! 

Anna Norberg  Producent Anna Norberg  Producent
Läs hela inlägget »

40

Men alltså hur as god måste inte den här fina tårtan varit som Agneta fixat till sin dotters födelsedag! Tack för dom fina orden och grattis till dottern. ”Den här tårtan har nog ingen annan i hela världen beställt! 😂 men eftersom min dotter älskar ALLT ni gör och just i Djungelboken var det gamarna hon älskade så SJÄLVKLART ska hon få just en sådan tårta på sin födelsedag. Tack för all glädje ni sprider. Nästa år blir det väl någon av karaktärerna i Robin Hood 😂❤️🤩”

31

Vi ses väl på Göta Lejon i Stockholm? Snövit - The Musical: 23 & 24 nov. 1, 7 & 8 dec - 2019 Info/Biljett: www.drosenorberg.se/snovit

37

Crew Robin Hood - The musical #drösenorberg #crew

DRÖSE & NORBERG´S NYHETSBREV
Som premunat av våra nyhetsbrev håller du dig uppdaterad om de senaste nyheterna från våra pågående och kommande produktioner.
Vi ger dig information om spännande biljettsläpp, med möjlighet att boka biljetter före alla andra!  Några gånger per år fyller vi även vårt nyhetsbrev med roliga tävlingar och exklusiva biljetterbjudanden!

Det kostar givetvis ingen ting att prenumerera på vårt nyhetsbrev, och du kan avsluta prenumerationen när du vill.  Anmälan till vårt nyhetsbrev gör du här till höger!

NYHETSBREV

* indicates required