DRÖSE & NORGERG - BLOGGEN

Vad händer bakom kulisserna i en musikal och i familjen som står bakom uppsättningen?
Det finns en hel värld som man inte tänker på när allt fungerar från sin plats i salongen. 
Nu bjuder vi - utan filter -  med humor och allvar, in er i vår familj och i skapandets hemliga vrår.  Vi kommer att dela med oss av vårt liv och det fantastiskt roliga, utmanande och stundtals galna arbetet med att gå från idé till handling i en kreativ process, utan att förlora alltför mycket på vägen.

Välkommen in i vår väld!

2018

Vilket dygnet-runt-slit det har varit inför premiären. Helt galet. Jag vet knappt vem jag är, än mindre vem Robert är för vi har knappt hunnit ses. Han har varit i full gång med sina sista-minuten-justeringar och premiärnerver och jag har, som vanligt, försökt göra så många saker som möjligt samtidigt. Jo man kan faktiskt ha telefonmöte med pappas äldreboende, maila förslag till samarbetspartners, instruera personalen om pressupplägg, spela in videoklipp och gå på löpbandet samtidigt. Ja ibland får personalen helt enkelt följa med till gymmet. Man måste ju optimera tiden. 
 
För en dryg vecka sedan klarade vi alltså av VIP eventet med förhandsvisning och premiären på Waterfront. Vi arrangerade HELA eventet själva! Precis ALLT från minsta detalj. Från planering och inköp av dryck och tilltugg till hantering av inbjudningar, press och mingel. Med 1400 VIP gäster, så ni kan ju tänka er! En miljon bollar i luften! Jag har känt mig som en övervintrad cirkusartist. 
 
Men det gick såååå jäkla bra!  Jag är så stolt över precis ALLA, både på, under, bakom och utanför scenen. Och responsen? Jag säger bara TACK alla för så otroligt många positiva omdömen! Det är sånt som gör att det är värt alla nya rynkor.  
 
Min personal trodde nog att det skulle bli lite lugnt nu när premiären var överstökad. De kom alla till kontoret med hopp om en softare vecka framför sig. Men de trodde fel. Det är nu det VERKLIGEN börjar. Jo jag vet, de tycker att jag säger så VARJE vecka, men nu ÄR det verkligen så … igen. Julen knackar snart på dörren och innan dess skall vi sälja biljetter eller snarare djurklappar för glatta livet.  
 
Träningen? Jo det här är sista veckan nu på min fitnesstävling. Jag måste erkänna att det inte har gått helt hundra … ish .. att följa schemat med fyra timmars träning per dag. Kostschemat … har ibland fått lite otippade ”tillskott”. En gorgonzola här och en liten sked skagenröra där har jag varit tvungen att ta i sociala sammanhang. Det förstår säkert alla.  Och man kan inte hjälpa att man mitt i stressen glömmer bort … eller liksom förtränger att man går på diet. En milkshake kan lätt misstas för en kvarg och en morotskaka för en riskaka, i alla fall om man är riktigt trött. Och det har jag varit ibland. Riktigt trött alltså.  
Men jag HAR faktiskt gått mina promenader OCH tränat på gymmet… men kanske inte HELT enligt schemat. Ibland har jag kommit lite sent, typ 50 minuter, men 10 minuter är bättre än inget, eller hur?  
Vinner gör jag inte, långt därifrån, men jag har gjort mitt absolut bästa efter förutsättningarna, och det är vad som räknas.  

Läs hela inlägget »

Nu har vi gjort det. Premiären är avklarad! Så mycket arbete och slit men det var värt varenda minut! I ett fullsatt Waterfront minglade i söndags förväntansfulla vuxna och barn inför premiären av Djungelboken The Musical! Röda mattan lystes upp av kamerablixtarna och lokalen var uppbyggd i en djungelvärld som triggade fantasin redan innan föreställningen började. Det bjöds på djungelmys med bananer och förstås mängder av djungelvrål.

Stämningen var på topp och det vimlade av artister, musiker, skådespelare, bloggare, influencers, idrottare, TV personligheter, press, vänner och samarbetspartners med flera. Alla lika förväntansfulla som jag själv över att få se musikalen. Jo jag har sett den flera gånger redan men premiären är speciell. Det blir som …på riktigt. Lite magiskt.

Kolla in de första mingel-bilderna. (Mer kommer)
STORT TACK alla ni som kom och delade detta med oss!
Extra tack för alla fina lovord vi har fått!
/
Anna Norbert - Dröse & Norberg 

Läs hela inlägget »
Foto: Per-Arne Engblom
Foto: Per-Arne Engblom

Jag vill äta kött, kött som e dött och smakar gött …. Japp så sjunger vi i replokalen just nu. Det är full rulle med rytmer, sång, kryckor och till skillnad från min kära sambos nagelförlängningar - benförlängningar! Mina talangfulla blivande djungeldjur i Djungelboken The Musical har fått en rivstart i livet som fyrbeningar.  Vissa måste ha långa bakben, andra fastlåsta armar som skall se ut som fjädrar. Några har tjockdräkt för att agera lufsiga björnar. Som grädde på moset skall de dansa och sjunga med allt detta på. Wünderbar! Det är en regissörs privilegium att få ut vartenda uns av dolda djurtalanger som finns i ensemblen. 
 
Jag älskar känslan när repetitionerna börjar ta fart. När jag får se mina tankar bli till steg, dans och sång. När de där trixiga passagerna som verkade smått omöjliga plötsligt blir till en väloljad form. Regi-magi! Min kära sambo säger till alla att ”Nu har Robert gått in i sin bubbla, det är ingen ide att prata med honom. Han märker ingenting utanför replokalen” Man kan ju tro att hon, med den starka uppfattningen om min bubbla, fullständigt skulle ignorera mig. Vem vill prata med någon som ändå inte lyssnar? Men det verkar inte bekomma henne det minsta. Anna pratar oavbrutet ändå. Jag försöker intensivt låtsas att jag är kvar i den påhittade osynliga bubblan.  Men i hemlighet vet jag allt om VIP inbjudan, den vilda jakten på de svarta kuverten, vilka samarbeten hon har lyckats få till (hon kan sälja vad som helst till vem som helst), vad hon åt till lunch, vad hon inte åt till lunch, varför hon inte åt något specifikt till middag, hur mycket biljettförsäljningen har gått upp, vilka naglar som gått sönder o.s.v. i all oändlighet.  
 
Men jag vet också att hon är trött och stressad. Hon jobbar som en outtröttlig myra med narkolepsi för att säkerställa vår musikal-succé. Jag märkte det tydligt i helgen då hon inte ens orkade kommentera min extravaganta party-utstyrsel inför kvällen begivenheter. Fullständigt fabulösa lederhosen de lux! Normalt ser man åtminstone ett ögonbryn nästan fastna uppe i pannan av misstro eller ogillande. Men sa hon bara ”ok fint, nu går vi” utan att ens ta på sig sitt bling! Anna utan bling är som morotskaka utan morot. Så kanske att jag skall ta en kort tur ur min påhittade bubbla. Ni vet, en sån där tur då man tar henne i handen och kollar in i de där ögonen. Och tittar på riktigt. Fast jag tror hon vet ändå. Att oavsett var jag är, i en bubbla eller inte, så är hon min livskamrat, partner, bästa vän och vapendragare.  
Så jag stannar nog här och repar ett tag till. I min ”bubbla”. Lyssnar med halva örat och låtsas som att jag är långt borta i lala land. Japp så får det bli. ”Jag vill käka kött, kött som är dött och smakar gött …”

Robert Dröse Robert Dröse
Läs hela inlägget »

En väldigt lång trappa upp och ner tretton gånger i Nacka Strand känns … ungefär som när man producerar en musikal. Skillnaden är att man får mjölksyran i huvudet istället för i benen när man jobbar som producent ... och VD. Men känslan när man väl kommer i mål eller orkar hela vägen upp utan att behöva stanna, den är precis samma. Vinnarkänslan, lättnaden och stoltheten att man fixade vad man förutsatt sig att göra. (och ibland spykänsla för man är så satans trött) 
 
Just nu är det många trappor kvar, både i mitt tränings-mål och till premiären. Inte i tid men i saker att göra och i fettprocent att bränna. Bara tjugofem dagar tills portarna slås upp till Djungelboken The Musical på Stockholm Waterfront. Tjugofem. Herregud! Vi har precis skickat ut alla inbjudningar, både till VIP och press. Nu måste det hållas koll på vem som kommer och inte, att det finns platser till alla och att ingen har glömts bort.  Sen skall VIP eventet planeras in i minsta detalj, merchandise spikas och programmet måste skrivas och tryckas. Biljetter skall säljas och samarbeten ordas. Herregud igen.  
 
Man kan tro att man åtminstone kan få vila upp sig i helgerna. Men nej. I lördags efter den sjukt jobbiga trappträningen (som jag lyckades vara bara femton minuter sen till!) var det dags för kontoret och de där inbjudningarna. Sen direkt till showen som skulle gå av stapeln med våra artister på Tennisklubben i Saltsjöbaden. Därefter hem med ett stort sug efter att få lägga mig i soffan och bara domna av. Men precis när jag satt mig i soffan kommer Robert ur sin regi-bubbla och ner för trappan i sin egen variant av festutstyrsel. Blond peruk, svart mustasch, bar överkropp och någon slags oktoberfest-explosion. Det var dags för femtioårsfest för min svägerska. Jag var inte i bästa skick för lederhosen så det fick bli några extra drag med mascaran och sen iväg …igen.  
 
Väl på festen blev det, som alltid, superkul. Fantastiskt ordnat och underbara människor. Och god mat. Väldigt god mat. Mitt kostschema dömdes plötsligt till ett dygn i isoleringscell längst bak i huvudet. Utan rättegång. Det kändes som att mitt liv hängde på mat. Jo jag vet, man måste äta för att leva men nu var det inte bara lagom-ätning det handlade om. Dagen efter var jag jättebakis. Inte av någon som helst alkohol utan av att ha gått från fem veckor av strikt matintag till en orgie i tyska ostar och würst i alla dess former.  Jag mådde illa. 
 
Nu är det en ny vecka och gamla rutiner som gäller. Stark i kroppen – klar i knoppen. Det här kommer att gå vägen. För i min värld gäller att tro går före vetande. Den som måste veta allt innan han/hon vågar tro på att det går, får inget gjort. Så nu kör vi på. Bara tjugofem dagar kvar till premiären av Djungelboken The Musical, som kommer att bli fantastisk! 
(Och sen börjar julstressen… men det guppet tar vi när det kommer) 

Anna Norberg
Anna Norberg
Läs hela inlägget »

Minst 30 minuter fysisk aktivitet varje dag minskar risken att dö i förtid. Det läste jag i en studie som ett forskar-team gjort … någonstans i världen. Men det måste tydligen inte handla om ett pass på gymmet. De skriver att städning går precis lika bra. Really? Städning är inget som lockar mig alltför mycket. (typ noll) Enda fördelen men den sortens ”träning” är att man kan ha headset och prata i mobilen samtidigt. Vilket inte är lika uppskattat på gymmet. I alla fall inte av min PT. 

Men jag håller med om det här med att träning och hälsa är viktigt. Just nu snurrar allt i min värld ännu fortare än vanligt. Med premiären på Djungelboken bara fem veckor bort har jag en evighets-karusell av att-göra-listor i huvudet. Och små kassetter som stängs av och på med olika klickljud. Utan en endaste paus. Hjärnan tycks aldrig vila. Jag kan skicka hur många email som helst, samtidigt som jag pratar i telefonen och skriver ihop en lista för hand. Jag är alltid på väg någonstans. Även när jag sover.  
När blicken allt oftare fastnade och rösten tog slut mitt i en mening insåg jag att jag måste ta itu med kroppen för att kunna vara klar i knoppen. Jag behövde frisk luft, kondition och en stark kropp. Det var dags att göra något åt min inre fettprocent. Och som en liten välförtjänt bonus på det kanske även eliminera de små lömska depåerna som smugit sig på utsidan efter vår friterade USA resa i somras. 

Så jag anmälde mig till New Body Challenge på Värmdö PT Studio. Tio veckor med tre till fyra timmars träning per dag och ett strikt kostschema … mitt i den värsta jobb-stressen någonsin.  Hur smart är det? Många skakar nog på huvudet och himlar med ögonen så att de nästan fastnar. ”Hur skall hon hinna med det?” och ”Herregud hur skall det gå med Anna utan kolhydrater?” Jo jag vet, det är grymt mycket med produktionen just nu och jag vet att jag kan bli ”lite” ur balans (grinig) om jag inte får äta.  

Men vet ni, att i den här tävlingen äter jag mycket mer än jag gör normalt. Jag väljer ”bara” bort kolhydrater, socker och förstås alkohol. Så jag tror inte att min personal behöver vara så orolig. Det är förstås lite värre med det här med tider men det är ju liksom …  kroniskt. Som att ha ont i lederna. Jag vet att jag inte är någon erkänd champion i ämnet klockan. (okay jag är urusel om vi nu skall vara petnoga) Men… jag vet bara att jag måste bli stark. Så det finns inget alternativ. Jag skall göra mitt allra bästa för att hålla mina träningstider. 

Nu har jag alltså vägt in mig i ett bodpod-ägg (som mäter andel fett och muskler) så att jag har något att jämföra mig med längst med vägen mot mitt hälsosamma liv. Min inre fettprocent var inte att leka med. Jag hade helt rätt i mitt beslut att något måste göras. Trettiosex procent av min kropp består av fett. Trettiosex! Det kändes som en kalldusch. Jag trodde verkligen inte att det var så mycket. Att det skulle vara på gränsen till farligt och ohälsosamt. Men så är det och …  nu är jag igång! Första passet (och andra och tredje) med min PT Nina Säbom är avklarat. Jag har ont precis överallt och jag kom förstås, trots väldigt goda intentioner, försent. Men bara lite. En kvart eller så. Tror jag att det var. Och bara första och andra gången. 

Titta på Youtube klippet så får ni se mer av min första dag och vilka regler min PT har satt upp för mitt deltagande. (Konstigt nog verkar det som att det bara var jag som fick denna muntliga genomgång.) Håll även utkik här i bloggen där jag kommer att uppdatera med mina framsteg … eller steg … i alla möjliga olika riktningar.

Anna Norberg
Anna Norberg
Läs hela inlägget »

We are back home in da Suede. Jetlaggat redo att kasta oss in i lejonkulan igen. Med allt vad det innebär i denna värld av musikalskapande. Premiär om två månader! Scenteknik, kostym, artister, försäljning, turné … it´s a never ending myrbo av rader på vår to do list. 
Men denna veckan fanns det ett moment som gav tillräckligt med energi för att palla med det allmänt sömnstörda läget som vilar kvar från vår USA resa. Det absolut roligaste av alla kategorier under dessa första höstdagar: våra artister kom in för en ”reading” av manuset! En allra första läsning. Det känns som när grynen går till skolan första dagen. Man är stolt men liiiite orolig över hur det skall gå.  Klarar de trycket? Säger de rätt? Får de kompisar? Är de själva sjyssta kompisar? Har jag gett dem rätt uppgifter? Hur i helvete skall det gå? Jag känner mig i dessa ögonblick lite som en morf av regissör, förälder och lärare. 
 
I onsdags var de alltså här. De gled förväntansfulla och lite försiktigt in i lokalen vi ställt iordning för lite socialt mingel.  Därefter satte de sig på sina platser vid det vita långbordet med respektive namnskylt. Sen … började magin. Jag älskar det här momentet. Ända från tårna. Det är som att föda. (tror jag) Fast utan både smärta och epidural. Känslan när dessa begåvade människor sitter där runt bordet och läser sina repliker. En efter en. I sina vardagskläder, som sina vardags-jag. Det är verkligen magi. För det var inte Bill, Jakob, Nils, Erik, Tilde och de andra som vi hörde. Det var Baloo, Shere Khan, Mowgli, Bagheera, Kung Gibbon, Kaa, El Chapo, gamarna, hyenorna, björn-barnen och människofamiljen som plötsligt kom till liv där i rummet. Saltsjöbaden turned total jungle! När det gungades till musiken och fnissen tydligt hördes från vår lilla soffpublik allt eftersom replikerna flöt fram kändes segervittringen som kittlande myror i magen. Jag vet att det här kommer att bli awesome. Just awesome. Jag är pappa-stolt över min klass, mina barn, min crew. Allihop.  
Sen till det aningen mer utmanande denna veckan. Ni vet säkert alla vad jetlag är.  Ett fysiologiskt tillstånd orsakat av störning av dygnsrytmen på grund av resandet över flera tidszoner. Med enklare ord: man blir totalt uppfuckat osynkroniserad. Vissa mer och andra mindre.  
Jag har tidigare berättat om min fantastiska Anna. Dröse&Norbergs producent och min livskamrat. Ja hon ÄR fantastisk trots hennes ibland något intensiva utstrålning, jobbmani, internet- och kvarg beroende samt oförmåga att lära sig klockan. Men alla har vi våra små egenheter. Till och med jag. Även om de är små. Närmast obefintliga. Men det här med att mixa Anna med jetlag….. är något vi helst skall undvika i fortsättningen. Det tror jag att hela kontoret är rörande överens om. Just nu upplever jag själv och alla runt omkring en randig hyena på speed mixad med en klubbad sengångare.  
 
Ena sekunden går allt i hundranittio, papper yr, order delas ut, dator-tangenterna smattrar sönder då illröda hårda naglar skjuter iväg missiler av mail. Vi sitter alla tysta och låter henne hållas. Håller oss lite i periferin likt kameleonter som, om vi har tur, hon missar att se.  Ibland kan hon plötsligt titta upp med det bekanta skrattet och närvaron glittrandes i de där smittande ögonen. Man känner sig för en sekund lite försiktigt lättad. Tror att hon är tillbaka. Tills man i nästa sekund är upptäckt av hyenan eller tittar in i sengångarens tomma blick där allt har avstannat. Mitt i en mening eller en order. Som när en ridå har gått ner. Och man undrar försiktigt vad man skall göra härnäst. Långsamt retirera utan att hon märker något? Försöka få hennes uppmärksamhet? Locka med en kvarg? Alla alternativ är som att hålla i en handgranat. För man vet, att det där glittret eller den blanka tomheten lätt kan följas av ett utbrott som motsvarar tio på Richter skalan. Det kan gå åt precis vilket håll som helst. Så vi leker mestadels tysta leken. Låtsas att vi inte finns. Eller att vi är möbler. Idag skall jag låtsas vara en gardinstång. Den kan hon varken tala med, sätta sig i eller luta sig emot. Hon kan inte hänga i den heller för hon når inte upp.  
 
Jag räknar med att ojetlaggade Anna är tillbaka nästa vecka.  Jag hoppas det. För allas vår överlevnad. Själv skall jag gotta mig i mitt manus. Göra några små justeringar. Förbereda mig för den 8 oktober, då repetitionerna börjar på allvar. Det här är livet. Livet med en Musikal. Jobbigt, intensivt, överväldigande men allra mest…. pretty magiskt. 

Robert Dröse Robert Dröse
Läs hela inlägget »

Nu har fågeln flugit ur boet. Den lille är lämnad på internatskolan i bergen utanför Los Angeles. Och här sitter jag och Robert, som två slokörade ökenråttor och stirrar på den dammiga vägen mot Hollywood. Den fantastiska synen borde vara varje artists dröm, men just nu känns det mer som en dröm med ett stort sug i mellangärdet. Inte bara efter en hamburgare utan ett behov att fylla det plötsligt tomma mammarummet. Fast en hamburgare hade inte heller suttit helt fel. 
 
Men hör ni, det här med att få vuxna barn. Vad gör par när de plötsligt blir ensamma igen? Utan barnen. Efter arton långa år. Kryper romantiken automatiskt in genom sidorutan eller måste man jobba på den? Behöver man kanske WiFi för att jobba effektivt på den? Allt går ju så mycket fortare med internet. Det är allmänt känt. Så varför inte använda det till annat också? Som exempelvis att maila kärleksbrev! Tänk vad mysigt, vi skulle kunna ….  
Nej, nu vaknade Robert ur sin lämna-sonen-koma och tyckte till. Jag pratade visst högt. Han säger att det vore som att sätta en beroendeperson mitt i just det den personen (jag) försöker att undvika. Men hur menar han? Jag har ju aldrig försökt undvika WiFI så jag är inte det minsta beroende. Det är en naturlig del av mig; att dela med mig till andra. Via email. Jag har skickat hundratals till mina anställda bara förra veckan. Jag blir väldigt givmild när jag är ute på resa. Och nu kan jag slå två flugor på samma gång. Jobb OCH romantik! 
 
Eller kanske att man skulle lyssna på Robert ändå. Att försöka koppla ur för att istället koppla av. Ägna mig åt verbal romantik till skillnad från skriftlig. Man vet ju aldrig, det kan till och med leda till en och annan ringrostig tango. Vi har trots allt några dagar kvar här tillsammans innan det är dags för hemresan. Men det är inte lätt att logga ur när man har en hel musikal-produktion att ta hand om. Jag har så otroligt mycket i huvudet just nu. Alright, en del av det är kvar i mailboxen om vi skall vara petiga, men det är massor som rör sig här uppe också. Det är som en Djungelboken-bikupa. Det surrar hela tiden och det kliar som myror i tangentfingrarna. De behöver motion! 
Repetitionerna börjar närma sig, turnén måste planeras och dissekeras i minsta detalj, sponsorer skall övertalas, biljetter säljas, samarbetsavtal skrivas, nya anställda kommer in, ansvar skall fördelas, VIP event arrangeras, en mässa förberedas, uthyrningsavdelningen skall komma på plats och pressarbetet måste komma igång på allvar. Listan är oändlig.  
 
Och mitt i allt detta skall jag alltså tänka på romantik? Är det inte typiskt att vi kvinnor alltid skall agera bläckfiskar? Med åtta armar skall vi vara framgångsrika affärskvinnor, vältränade närvarande mammor, ordentliga hushållerskor och sexiga fruar…. Ja jag vet att jag inte riktigt kvalar in på det där med ordentlig hushållerska så jag får väl vara en amputerad bläckfisk istället. Med sju armar istället för åtta.  
 
Men helt ärligt, när jag satt och tittade på mannen där bredvid i bilen (ja det var fortfarande Robert), så kändes det inte så svårt ändå. Solen började gå ner och den dammiga vägen kändes som att den faktiskt ledde någonstans. Till något bra.  
 
Plötsligt dök ett djur upp vid vägkanten. Ett djur böjt likt en ostbåge. Jag vet inte om det beror på att vi just nu jobbar med Djungelboken men det blir mycket diskussioner runt just djur. Det är en slags ökande fascination. När det krummande djuret med ytterst skamsen blick stirrade mot våra annalkande billyktor bromsade Robert in och stannade bilen.  
-Kolla en schakal, utbrast han medan ljuset obarmhärtigt scannade in den bruna ostbågen.  
Jag stirrade på honom. Trodde han verkligen att vi var i Afrika? 
-Det finns inga schakaler i Hollywood, svarade jag. Det där är en räv som sitter och gör nummer två.  
Vi satt kvar en stund. Tysta och stirrade.  Men insåg snart att den nog inte var helt bekväm med uppmärksamheten. Vem skulle vara det i ett sånt läge förresten? Han (Robert, inte räven) tog min hand, kramade till den och la in växeln igen. Sedan fortsatte vi att köra. Med ännu ett gemensamt minne i bagaget. 
 
Jag bjussar på att vara en amputerad bläckfisk. Han, denna skapande, kreativa och lallande Baloo-björn är trots allt min kärlekspartner, min businesspartner, min partner in crime … min partner in everything. Så det där med vuxna barn, det är nog inte så dumt ändå. Vi är som en flaska vin. De dåliga blir surare och de goda blir bättre. Och vi är en riktigt välsmakande sort.  
Nu drar vi till Hollywood och dansar tango! 

Anna Norberg Anna Norberg
Läs hela inlägget »

Just nu gästar jag och Anna USA. Home of Disney. Home of liberty (?) Home of many (crazy) things. Jag skulle kunna använda hela bloggen till att driva med allt som händer i detta spännande land men det skulle bli för många ord. Materialet är helt enkelt för stort för att orka välja. Verkligheten är dessutom mer komisk i sig själv. Så jag låter nog politikerna fortsätta göra sin komedi medan jag fokuserar på Djungelboken The musical OCH att ha semester. 
 
Det är alltså dags för en efterlängtad hälsa-på-sonen-och–ha-semester-kombo. Vi behövde träffa ”den lille” som rest iväg för att spendera ett helt år i en skola på andra sidan jorden. Det mina damer och herrar, är stort, eller snarare humongous, som man säger over here. Theo lämnade alltså boet för … en hel vecka sedan. Nu tänker säkert många förståsigpåare att ”Men herregud lämna grabben ifred, han har bara varit borta några dagar”. Det skall vi förstås göra. Lämna honom ifred alltså. Men vi vill först hjälpa honom komma iordning ordentligt på skolan. Se till att han har allt han behöver. Och med det målinriktat curla oss ut ur tonårsperioden. Det kan vara så att familjens kontroll-gen, som vissa besitter mer än oss andra, även hade en liten sido-agenda.  Att kolla upp skolan i stort … och smått. Och ja, vi vet att han är arton år och säkerligen klarar sig själv men …  jag och Anna är båda ett halvsekel och har lite svårare att klara oss utan honom. Så är det bara. Vi åker snart hem igen. När skolan är nedbruten i atomer och alla vrår, lärare och andra potentiella faror är vederbörligt dissekerade och dokumenterade.  
 
Tanken på ledighet har de senaste veckorna känts som en blandning av att få en önskning av anden i flaskan och en dos av sprängdeg. Det har varit så mycket jobb att man undrar vad som händer när man väl slappnar av. Trampar man på en mina? Går man i tusen miljoner bitar? Kommer man ens ihåg hur man gör när man semestrar? Och hur skall det gå för produktionen? Vi har premiär på vår grymma, fantastiska Djungelboken om bara dryga två månader! Vi har börjat jobba aktivt med koreografin.  Artisterna kommer att anlända till den lilla surprisen av total muskelansträngning och behov av hyperkondition på scenen.  
Så det där med semester har känts lite dubbelbottnat. Som en tårta med flera lager. God men ibland övermäktig. Är man sugen eller inte?  Är hjärtat och tanken för mycket fast i skapandet, trots att jag har koll på det mesta inför produktionen?  
 
Ju närmare avresan kom desto mer tog upptäckarkänslan över. Väl på Arlanda kom vi båda in i den där speciella rese-stämningen. Den som ligger och pyr likt en tidig morgon-öl över avgångshallen. Glada ansikten. Avslappnade kläder på gränsen till pyjamasmode. Sura tanter som stirrar på maken som redan snarkar, lätt lutades mot bardisken. Det var faktiskt nästan så att man kände lite spirande romantik i luften. Jag såg plötsligt flygresan i huvudet. Hand i hand med min kortväxta, sprudlande men utopiskt avslappnade Anna. Stockholm som långsamt försvinner under oss, ett glas rött till lunch och långa förtroliga samtal om livet. Känslan varade ända tills trumhinnan sprack av ett förtjust djungel-tjut så fort vi hittade våra säten; ”Åhhh det finns wifi på planet!!! Robert Robert det finns wifi, kolla!! Robert, Robert ser du??!” Hon praktiskt taget studsade. Nästan så att hon nådde upp till bagagehyllan, men inte riktigt. Jag fick genast lite nya idéer till hur aporna kan hoppa i träden på scenen. Sen var hon igång. Laptop-mania in its excellence. Hela vägen från Stockholm till L.A. Själv vaggades jag, och resten av planet, till sömns av det frenetiska knattrandet med den tröstande tanken på att det åtminstone, än så länge, inte går att ringa där uppe.  
Jag skulle tro att en del av våra medarbetare på kontoret vaknade med en resignerad blick då de hörde det välkända Anna-rasslet från inboxen klockan 0600 på söndagsmorgonen.   
Själv har jag insett att vi alltid kommer att vara tre vårt förhållande. Jag, Anna, och WiFi. Men jag älskar bara den ena. Den korta som studsar. 
 
Over and Out. 

Robert Dröse Robert Dröse
Läs hela inlägget »
Foto: Theo Dröse
Foto: Theo Dröse

Nu är sista föreställningen av Fars Lilla Tös på Fredriksdalsteaterns över. Det känns både sorgligt och skönt. Sorgligt eftersom det har varit så jäkla kul att stå på scenen och skönt eftersom jag just nu behöver mer tid än jag har. Jo jag vet, jag behöver ALLTID mera tid. Djungelbokens premiär i november närmar sig med stormsteg och vi har massor att göra. Sjukt mycket. Vansinnigt. Jag blir trött bara jag tänker på det. Men också max-peppad för jag vet att det kommer att bli bra. Vi har ett riktigt bra gäng som arbetar ihop och jag har ju läst Robbans grymma manus flera gånger. För att inte tala om våra artister … de är fantastiska. 
 
Men hur mycket jag än har på min to-do-lista så är det mammahjärtat som sliter mest på mig just nu. Det känns som att jag har tagit det i handen, fått en plötslig kramp och fastnat i ett läge där jag kramat till för hårt.  Det får inte tillräckligt med syre. Jag vet att han är 18 år. Nästan vuxen. Men han är fortfarande min bebis! Min lille Theo. Jag har jobbat så intensivt det senaste året. Hela sommaren har varit ett evigt flackande mellan Stockholm, Helsingborg och stugan uppe i norr, så jag har knappt sett till honom. Jo, det har förstås fungerat ändå, Robban finns ju där också. Men mammahjärtat lever sitt eget liv där man inte har något som helst att säga till om. Inte ens jag kan göra min röst hörd. Man kan inte ringa eller maila hjärtat. Inte skälla eller ens prata förnuft med det.  Förutom den där villkorslösa kärleken så adderar det också, på eget bevåg, en massa oro, skuldkänslor och otillräcklighet.  
 
Och nu skall Theo åka. Ända till Los Angeles för att gå på skola där i ett helt år. Ett fantastiskt tillfälle för honom. Han är så lycklig, glad och förväntansfull. Både jag och Robban skall åka dit i nu i augusti för att installera honom. Jag är övertygad om att han kommer att växa på många olika sätt och ÄR verkligen glad för hans skull men … den där förbannade hjärtkrampen vill inte släppa. Hur klarar man att ens barn är på andra sidan jorden i ett helt år? Det känns om en evighet! Tänk om han behöver mig? Tänk om något händer? Tänk om han tycker det är skönt att åka för att jag inte har varit så närvarande det sista? Tänk om han inte kommer hem igen … Usch det där sista poppade upp precis nu. Jag har inte ens tänkt den tanken innan. Det är klart att han måste komma hem igen … eller? 
 
Många säger till mig att ”Jamen nu kommer du att ha tid att helhjärtat ägna dig åt produktionen med Djungelboken” Och visst det stämmer till viss del, förutom det där med att hjärtat inte riktigt (alls) lyssnar på mig. Men det jag HAR bestämt mig för är att ta mig i kragen med träningen igen. Jag vet, att om jag blir så där lagom fanatisk, och ger gym och/eller cardio-träning tid VARJE dag, så blir jag en bättre människa med mer fokus och ett större lugn. Jag kan dessutom slå två flugor med en smäll genom att vara produktiv på mina morgonpromenader. Jodå, några av mina kollegor är faktiskt vakna klockan 0600. De lyfter åtminstone luren. Jag är också en mästare på att skriva email på löpbandet.  Har inte flugit av eller tappat mobilen en enda gång. Min PT säger att vi skall ha ”regler för optimalt träningslugn” den här gången. Jag undrar vad hon menar? Vet ni? Nåja det visar sig.  
 
Det allra bästa med träningen är att det kommer att PUMPAS så mycket syre till det där morsiga hjärtat att det kanske inte orkar skicka en massa oro, längtan och dåligt samvete ut i venerna. 
 
Så håll utkik i mina sociala medier. Jag kommer att tränings-outa mig ordentligt framöver så att det inte finns någon återvändo.  

Anna Norberg Anna Norberg
Läs hela inlägget »
Robban går och fiskar i Galasjön
Robban går och fiskar i Galasjön

Anna, min sambo, sliter extremt mycket med det praktiska runt vår kommande premiär och turné med Djungelboken. Ibland ser jag bara hennes fladdrande bling-bling skugga när hon sveper förbi i köket från ett projekt till ett annat, med en halvt öppnad kvarg i handen. Hinner säga ”hejdå älskl…” innan dörren stängs och bilen rivstartar så att gruset perforerar grannens staket. En fläckig hyena i Saltsjöbaden, ständigt på språng. Tur ändå att hon har sin inopererade mobiltelefon. För vi är väldigt mobilkompatibla hon och jag. I betydelsen att hon pratar och jag lyssnar. Ibland somnar jag, det skall erkännas. Inte för att jag är ointresserad utan mer för att hennes röst blir som ett tryggt humle-surr i örat. Det bränner till ibland men gör inte så ont.  
 
Vet ni hur sjuuuukt mycket som ligger bakom en produktion av det här måttet? Ibland gör det mig mer snurrig än vanligt. Nästan på gränsen till hobby-galen. De flesta som sitter i publiken och ser den färdiga föreställningen har ingen som helst aning. Att skapa en musikal är ett enormt planerande med personal, artister, försäljning, samarbetspartners och lokaler. Och det börjar långt innan premiären. Till och med långt innan repetitionerna startar.  Sedan har vi förstås arbetet med storyn. Det kreativa navet. Min del av musikal-kakan där björnhjärnan måste finna den exakta tonen för att det skall bli roligt, skapa den spännande nerven i berättelsen utan att den går av på mitten, matcha steg och toner till dialogen och hitta dräkter och minspel för var och en av artisterna som skall tolka det jag vill förmedla.  
 
Om min sambo är en supersnabb hyena så känner jag mig just nu mer som en sengångare än en dansande Baloo. Ett trött pungdjur hängande upp och ner i ett träd, överjäst efter månader av kreativt arbete. Ibland behöver man en paus från all produktivitet och skapande. 
 
Anna åker till Helsingborg för att andas och spela teater. Mitt trix för att inte fastna upp och ner där i trädet är ”Gyllene Tider-knepet”. Jag går och fiskar. Precis som i sången från 1997. Jag tar på mig fiske-hatten och placerar sonen bredvid mig i bilen. Åker mot stugan i Bredbyn nära Höga Kusten på en roadtrip där solen skiner, myggen är fulla och livsandarna vaknar till liv allt eftersom milen bränner under däcken. Den där förväntansfulla känslan varade denna gång ända tills vi kom fram.  Några stackare som saknade fiskeutrustning trodde nämligen att vår var till för alla. Likt en ny slags Bohags Allemansrätt där allt mitt är ditt. Själviskt nog hade vi missat den här nya rättigheten och glömt hänga vår nyckel utanför dörren.  ”Gästerna” var därför tvungna att bryta sig in för att kunna fiska. Kanske hade även de jobbat en längre tid med ett musikal-manus och behövde lite avkoppling. Antagligen var det ett väldigt jobbigt manus för de tog vartenda spö och drag vi hade. 
 
I efterdyningarna av denna nya allemansrätt fick Per Gessles gamla sommarplåga bli min egen plåga: 
 
Jag går ej och fiskar (Ohh, ohh, ohh) 
Får ingen tyst minut 
Inte fiska fiska fiska (Ohh, ohh, ohh) 
Noll chans att andas in 
Andas ut 
 
Eller hur det nu var i originalsången ….

Robert Dröse Robert Dröse
Läs hela inlägget »
Foto: Per-Arne Engblom
Foto: Per-Arne Engblom

Jag står på Fredriksdalsteatern vackra scen och ser ut över publiken. Det är söndag. Gårdagen spenderades i Båstad för att bli intervjuad med Djungelbokens apkung Mendez som just nu spelar i Diggiloo. Dagarna innan dess var jag i … Stockholm … tror jag … eller var det uppe i stugan i Norrland? Minnena blandas ihop som när man häller vinäger i soja. De liksom rör sig om varandra i böljande vågor. Det är så mycket på gång just nu. 
 
Jag ser ut över publiken igen. Solen skiner och gör att jag behöver kisa en aning. De långa svarta fransarna i tjugotals-stil fladdrar i ögonvrån och det svarta pannbandet får pannan att nästan dunka i värmen. Det känns i hjärtat. Varje steg, varje tonläge, varje gång jag säger eller sjunger något så bubblar det upp. Det välbekanta lyckoruset. Jag hade inte insett hur mycket jag har saknat skådespeleriet. Alla dessa intensiva år av att producera musikaler och shower har på något sätt gjort att jag har förträngt känslan. Den där underbara att få vara vem som helst. Att bli någon annan genom mig själv. Att tillåta gesterna svepa yvigt åt alla håll, stegen att dansa fritt och rösten att gå upp i höga toner. Myggan på kinden känns som en saknad vän. Publiken likaså. Dessa fantastiska människor som applåderar och skrattar. De som följer allt man gör och säger. Jag känner hur munnen hela tiden vill upp i ett stort smil. Det här är jag. Eller i alla fall en stor del av mig. 
 
När jag tackade ja till erbjudandet att göra rollen som Hilma Bengtsson i Fars Lilla Tös på Fredriksdalsteatern var jag först lite tveksam. Vi var mitt uppe i uppstarten av Djungelboken The Musical. Alla pusselbitar låg var för sig.  Att hitta de rätta artisterna, finna rytmen i manuset, ta hand om samarbetspartners och se till att var och en av våra anställda hade en tydlig plan inför allt som låg framför oss med planering och färdigställande.  Samtidigt var en hel del runt omkring turbulent och mycket saker skulle lösas, familjelivet jongleras, en åldrande far tas om hand, lastbilar uthyras, trädgården vårdas och sonens utlandsstudier styras upp. 
 
Jag var väldigt trött och utarbetad där i början av sommaren. Mitt ”lilla” kontrollbehov gör inte alltid saken bättre. Men någonstans där, när jag började repetera för min första roll på väldigt länge, så var det som att allting planade ut. I takt med att min Hilma formades på scenen så gjorde även marknadsplanerna för musikalen det, vi anlitade fantastiska artister, biljettförsäljningen började ta fart och Roberts manus får mig fortfarande att skrattar högt varje gång jag läser det.  
 
Jag känner i magen att vår Djungelbok kommer att bli fantastisk. Mycket slit och massor med jobb återstår … men det känns inte längre oöverkomligt. Snarare tvärt om. Men jag vet också att skådespeleriet måste få en fast plats i mitt liv igen. Det ger mig glöd och glädje. Får mig att utvecklas och vilja flyga som en fågel. Allt annat blir enklare när jag får stå på scenen. Jag blir ett bättre jag. Jag blir Anna 2.0…. en ny uppdaterad version av mig själv.  

Anna Norberg 2.0

Läs hela inlägget »

”Jag é en dobididoo, jag é en dobididoo, jag menar dobidobi, dobidubi, dobididu” …  
Displayen på mobilen lyser upp bordskivan i trädgården när jag råkar stöta till den. 23.59. Magen morrar lite. Likt en hungrig tiger. Shere Kahn. Vår musikal-figur poppar upp i en av mina surrande hjärnhalvor likt bilder i en snabbspolad diaprojektor. Men sen går strömmen med ett POFF. 

Är nog lite hungrig. Eller åt jag middag? En trött tvestjärt balanserar på kanten av det tomma glaset. ”Men du. Vad är det här? Vilken lattjo liten pryl!” Fnisset bryter ut av den tokiga accenten. Var kom den touchen ifrån? Jag sätter mig rätt upp i stolen och tappar nästan cigarren i knät av den hastiga rörelsen. Kanske något för manuset? Eller … inte. Jag låter ryggen sjunka tillbaka in i den mjuka stols-kudden. Den påminner lite om gamarna. Tvestjärten alltså. Inte accenten eller stolskudden.  
Gamarna. Nu kom strömmen tillbaka och den inre projektorn visar vår Huulda i Djungelboken. ”Vad är det här för en konstig hög med kött och ben”. Jag hör min egen röst härma de gälla fjäderfäna.  Det nästan ekar mellan träden och ett fönster stängs med en irriterad smäll i grannhuset. En urskuldande viskning hörs från Huulda i mitt huvud. ”Går den att äta” Eller nej förresten, hon skall säga…hmmm… vänta jag hade det … wait for it…  
Något vitt fladdrar förbi i ögonvrån. Nästan dansande. En fågel? Ett rådjur? En Fläckig Hyena i negligé? Jo det liknade nästan min vackra Anna. Nah, det var nog en fågel. Varför skulle Anna dansa i trädgården? Vi sågs ju … ja när var det nu? I morse? Igår? Dansa förresten… Tanken gör en blixtsnabb vändning. ”Var nöjd med allt som livet ger…” Stolen gungar åter till av rytmen i sången. Kanske att Baloo skulle …. 
 
Ja ungefär så där är det. När jag, som Anna säger, är i skaparbubblan. Allting i mitt huvud lever sitt eget liv. Tankarna springer huller om buller likt galna myror i ett missil-regn. Tusentals av dem. Till synes åt olika håll i obegripliga kurvor och tvära U-svängar. Tills plötsligt … de ställer sig på led och vet precis vart de ska. Unisont. Med myrblickar av stål. Som en armé av bokstäver. De bildar givna förband som blir till ord och meningar. Det är då jag hamnar i FLOW. Detta fantastiska tillstånd när allt stämmer. Då försvinner jag från tid och rum. Inte ens en fläckig hyena i negligé eller en tvestjärt kan få mig distraherad. Det handlar om en total närvaro men samtidigt frånvaro - från allt annat runt omkring. Flytet blir syret och jag blir (sten-)hög av den totala kontrollen. Jag älskar att vara där. Mitt i djungeln av förlöst kreativitet. Mitt Manus-Nirvana. 
 
Jag känner mig ofta som Mowgli i min egen lilla djungel-värld. Alltså inte riktigt som de andra barnen i sandlådan. För mitt Nirvana är förstås inte min familjs Nirvana. Livsrytmen pendlar ständigt mellan hög aktivitet och mer långsamma perioder som kan liknas vid dvala. Annas definition är nog snarare att jag pendlar mellan huvudvärks-framkallande mani och extremt irriterande koma.  
Begreppet ”rutin” är lika obegripligt för mig som ordet ”särkalk”. Mitt sinne får näring av en omättad nyfikenhet där jag konstant söker och matas med inspiration. Det finns alltid vägar i mitt huvud som glider in på nya, ibland väldigt otippade, stigar.  Som i sin tur kan leda till nästa stora idé eller förbättring av det vi redan gör. Eller …  till en väg med en sprängd bro som man inte kommer längre på. Det kan ibland göra Anna mer galen än fläckig, men det är också en fullständigt ovärderlig källa till roliga, tokiga och okonventionella idéer!  
Mobilen plingar till. 01.20. ”Jag lägger mig nu. God natt.” Min Vackra har slutat dansa. Jag tittar tvekande upp mot det mörka fönstret. Samtidigt rullar projektorn igång med ett långsamt surr som startar i ytterörat.  ”Äta Myror? … ”Ha ha, De är världens käk, kittlar döds-skönt i kistan”   ….. 
För mig är livet ett mysterium och äventyr där jag lever istället för att bara existera. Och kreativiteten – det är inte en talang utan ett sätt att fungera.   

Robert Dröse, Regissör, Pappa, Sambo … och Inte Som De Andra Barnen … 

Läs hela inlägget »
Foto: Karin Norberg
Foto: Karin Norberg

Vår son har fyllt arton. Arton som i myndig. Jag tänker på hur stolt jag är över honom.  Hur fort tiden går. En liten bebis blir kille i sandaler för att sedan helt plötsligt förvandlas till en ung man … med stora fötter. Ett eget kreativt sinne med en hel galax av vägval. Ibland, när livet rullar på fort, glömmer man vilken enorm ynnest det är att få vara just det. Mamma.  
 
Jag undrar om djungel-djur känner på samma sätt för sina telingar. Ni vet, den där obeskrivligt villkorslösa kärleken. Den som måste finnas för att man inte skall bita av dem huvudet. Då, när man öppnar dörren till deras rum, som oftast luktar som en blandning mellan ingrodd gympasal och sura sockor. Eller när de lovat komma hem i tid men inte dyker upp förrän långt efter midnatt med en lam ursäkt om att batteriet på mobilen har dött. Eller den där magiska svårigheten att ställa något INUTI diskmaskinen. Men kanske är det ingen större risk att lejonhonorna behöver sitta uppe och vänta till gryningen då sönerna kommer lullande med trötta svansar från discot på savannen.  Eller bli arga över att de aldrig slickar av … marken .. när de har ätit. 
 
När vi arbetar med våra produktioner utvidgar jag ibland omedvetet min mammaroll till att omfatta … alla. På gott och ont. I och med uppstarten av Djungelboken The Musical finns det viss risk att jag blir djur-mammig. Det kommer nämligen att krylla av både etablerade och lite nyare pälsiga stjärnskott i våra replokaler till hösten. Gamar, björnar, tigrar, apor, hyenor och ormar… Vi har hittat så otroligt duktiga artister bland alla dem som var på audition! Samtliga känns klockrena för respektive roll. Jag känner på mig att det kommer att bli en fantastisk höst och vinter! Ibland, när jag inte dignar av trötthet, skulle jag vilja ta Robban och bara dansa lite av pur glädje och förväntan. 
 
Men det går inte. Min sambo Robban är totalt inne i sin ogenomträngliga skaparbubbla. Han lever sig just nu helt in i djungeln. Sittande ute i trädgården sent om kvällarna skriver han på sitt manus. Myggen diggar i takt med hans gestikulerande och de gummi-liknande minerna ger en föraning om skratt blandat med allvar. Ibland hörs en hummande trudelutt och sedan stiger en medryckande puff från cigarren upp mot den mörknande himlen. Det går inte att nå honom alls. Inte ens om jag skulle dansa runt i rabatten i min allra finaste negligé, som en vig (fläckig) hyena. Men det är så det skall vara just nu. Då skepnaden av vår egen djungel börjar ta form.  
 
Snart är det oktober. Repetitionsdags. Då får Mamma äntligen träffa alla sina djur. 
 

Anna Norberg  Mamma, Sambo och Producent
Anna Norberg  Mamma, Sambo och Producent
Läs hela inlägget »

Min sambo Anna lyfte i förra veckan frågan om hur vi skall få familjer att slita sig från internet för att istället komma och ha kul med oss när vi är på turné. Fattar ni vad hon menar?? Vilka gamla, unga, barn och tonåringar vill inte se vuxna människor, galet glada och utklädda till diverse djur dansa och sjunga på en scen? Fast …som regissör och den som skall hjälpa till med att få mat på bordet är jag kanske är lite partisk i ämnet. Men bara lite. 
 
I ena vågskålen har vi alltså ett, milt sagt, softat liv på internet med relativt icke relevanta videos, ändlösa chattar med förkortningar så att man inte behöver trötta ut sig med för långa ord. Ofantliga mängder filmer och klipp, av olika karaktär, från hela världen. Likt ett gigantiskt virtuellt smörgåsbord. Vi behöver inte anstränga oss det minsta framför skärmen. Vi behöver inte träffa någon och inte stå för något. Vi behöver varken ta på byxor eller deodorant. Vi får till och med underhållning på toaletten vars besök har blivit allt längre ju mer Apple utvecklat sina produkter.  
 
I den andra vågskålen behöver vi däremot resa oss ur den popcorn betsade stolen. Klä på oss och lukta gott.  Inte nog med det, vi skall transporteras bland andra människor och umgås. Säga saker rakt ut, utan skydds-(inter)nätet. Kanske till och med sitta vid samma bord och prata med familjen! Utan att använda förkortningar som wtf, btw, k, YOLO, fml, omg och swag. Och som huvudnummer titta på de där svettiga (ja kostymerna är extremt varma) figurerna utklädda till djur som dansar och sjunger på en scen i 2,5 timme. Utan att kunna zappa och spola fram. Vi tvingas alltså ut i den riktiga världen (IRL) där vi måste lyssna utan hörlurar. Bara en sån sak. Det är ett knepigt val. Eller inte. 
 
Jag förstår självklart lockelsen och hypen med internet och varför det finns. Jo det är säkert. Jag majlar. Men framför allt bor jag med Anna. Min Fläckiga Hyena vars bekymmersrynka blir bredare än Bagheeras rygg om hon inte har sett till 4G-loggan i hörnet på mobilen på två minuter.  
 
Men trots hennes outtalade uppkopplings beroende ser hon det sköna i vad vi gör. Och varför vi gör det. Musikaler mina vänner, det är livet. Det är dans, musik, rytm, humor, allvar och känslor. Allt i ett enda paket som våra besökare kan ta med sig och sedan packa upp igen närhelst de vill. ”Pappa kommer du ihåg när vi….” eller ”Minns ni är mormor var med på Djungelboken – hon trodde att Mowgli hette Måggli”…  Minnen. Skratt. Gemenskap. Det är vad vi skapar och vad vi vill dela med oss av.  
 
När jag skriver musikaler arbetar jag mer med hjärtat än med huvudet. Hjärnan hjälper förstås till med att slussa ut ett fullständigt virrvarr av ord, idéer och musik-slingor. Men det är hjärtat som binder ihop alltihop.  Det är där jag skapar och förmedlar.  
 
Så alla vuxna – ta kommandot. Logga ur, kom och ha kul med oss. Glöm bort bekymmer sorger och besvär! Fyll lådan med minnen och använd hjärtat. IRL (=Människobyn)  

Robert Dröse / Creative Director

Läs hela inlägget »
Foto: Anna Norberg (Privat)
Foto: Anna Norberg (Privat)

Veckan flimrar förbi. Fredriksdals-teaterns scen. Därefter Gotland och vår Pippi-show. En snabbvisit hem för att meka och hyra ut vår husbil (!) Direkt tillbaka till Helsingborg för ännu en föreställning med Fars Lilla Tös. Därefter flyget till kontoret och Djungelboken iklädd rollen som VD och producent. Låter det som en glamourös vecka? Jag lovar, det är så lite glitter och glamour det kan bli. Det enda som glittrar är ögonskuggan som blivit kvar på kinden då jag var för trött för att tvätta ansiktet. Kanske börjar jag faktiskt bli den där Fläckiga Hyenan som Robban kallade mig i förra bloggen? 

Hyena eller inte så är jag, precis som Baloo sjunger, nöjd med allt vad livet ger. Eller nästan. De extra rynkorna, invändigt stress-kroppsfett, sömnproblem, tidsbrist, dåligt föräldra-samvete, ständig oro och stressplitor kunde man vara utan. Men trots att jag lider ”viss” brist på livsbalans så har jag förmånen att arbeta med det jag älskar och med den jag älskar.  Så jag är priviligierad. Inte tu tal om annat.  
 
När jag tänker på kombon familj och stress, så kommer jag osökt in på barnens perspektiv. Är det så att vi moderna föräldrar, genom vår drift att förverkliga oss själva, göra karriär och träna våra slitna kroppar åsidosätter barnens behov av närhet och trygghet? Har den där mystiska egentiden blivit viktigare än att verkligen umgås med våra barn? Lämnar vi dem för lätt i händerna på allas vår barnvakt Miss Internet? Och nej, det här är varken påhopp eller start av drev mot någon – jag pratar mest i generella ordalag, och inkluderar i högsta grad mig själv. 
 
Jag tänker på alla människor som vi vill skall få möjligheten att komma och se vår roliga, spännande och medryckande Djungelboken The Musical. Hur kan vi konkurrera med Ipads, TV-spel och mobiler? Min egen mobil har transformerats till en adderad kroppsdel så jag förstår problematiken, tro inget annat. 
 
En annan viktig fråga är om barn idag ens uppskattar att sitta i en salong och se levande teater? Vad tror ni? Själv är jag övertygad. Jag skall till och med gå så långt att påstå att jag är … nittionio procent säker på de gör det. Men jag tror däremot att vi vuxna har glömt känslan. Den där känslan när man var liten och fick vara med. Jag minns fortfarande när hela familjen gick på bio tillsammans första gången. När vi fick uppleva en teaterscen. Allt det där var så speciellt och … stort. Och det bästa av allt, vi pratade om det där vi hade upplevt tillsammans, länge efteråt. Vi skapade gemensamma minnen.  Något att samlas runt. 
 
DETTA är förstås exakt vad vi bygger våra musikaler på! Att familjer skall kunna skapa minnen tillsammans. Genom att umgås. Och uppleva. Tillsammans. 
 
Även om vår egen apunge har fått vara med och dela vårt skapande i mångt och mycket så önskar jag förstås att vi hade gjort mer. Det eviga föräldra-samvetet. Men vet ni, att det är faktiskt aldrig för sent. Så här kommer ett råd till alla er där ute: 
Res er upp ur soffan, spring några kilometer mindre på löpbandet och stäng av datorn. Sudda bort den panikslagna internet-abstinensen i blicken på barnen genom att förmedla era egna minnen och känslor från förr. Minns biobesöken, picknicarna, teaterbesöken, när Sverige spelade VM semifinal i fotboll 1994 och hela familjen satt inklämda i soffan eller på golvet. Om ni inte har några sådana minnen att plocka fram så ta ändå barnen i handen - bjud med farmor, farfar, mormor och morfar -  ge er ut och skapa nya minnen.  
Teater, bio, shower, musikaler, enklare friluftsaktiviteter … utbudet är stort. Det viktiga är att göra något tillsammans. I riktiga livet. 
 
Sådär, varsågoda. Nu vet ni vad ni skall göra. Själv skall jag kolla upp om det går amputera telefonen från örat eller om det kanske finns någon mobil-rehab där jag kan checka in. De kanske till och med erbjuder Livsbalans om man betalar extra. 
 
Anna Norberg 
Mamma, Sambo, Matte, Producent, VD, Försäljningschef, Personalchef, Skådespelerska, Bilmekaniker 
… och Fläckig Hyena 

Anna Norberg / CEO / Marknadschef / Producer

Läs hela inlägget »
Robert Dröse Creative Director - Dröse & Norberg
Robert Dröse Creative Director - Dröse & Norberg

Min livspartner Anna Norberg beskriver mig som björnen Baloo. Om hon får välja av alla djungelns djur så är jag alltså en lallande bekymmerslös överviktig björn som lär barnen göra hyss, ignorera regler och äta myror.  Som manlig individ (balett-utbildad eller ej) vill man helst vara en blandning av Shere Kahn och Bagheera … med vissa inslag av en socialt dansande Baloo, men bara efter några glas rödvin.  
 
Nu skall jag alltså försöka återgälda denna ”komplimang” och hitta hennes djungel-alter-ego.  
Så hur hittar vi ett snyggt, smart, intensivt, impulsstyrt rovdjur med fastväxt mobil som springer i hundra knyck, gör höga ljud, bevakar sitt bo med sitt liv, jagar sina byten tills de ger upp och faller, som inte kan klockan men är en mästare på att hålla minst tio projekt igång samtidigt. Det där sista lutar åt bläckfisk, men det är inget djungeldjur så det går bort.  
 
”Snygg, smart och intensiv” passar in på en svart panter, som Bagheera i Djungelboken. Men … Bagheera är den där tråkigt ordentliga karaktären. Katten som alltid är förnuftig och ser till att ungarna INTE äter de där myrorna och att de verkligen läser sina läxor. Hemma är det definitivt inte Anna som kör läxläsning och när det kommer till matlagning …ja då skulle vi nog faktiskt av misstag få äta både myror och andra små kryp om hon stod vid spisen. Hon är dessutom så långt ifrån tråkig man kan komma. Bagheera går också bort. 
 
Hon är definitivt ingen gam, men vad sägs om ormen Kaa? Listig är hon utan tvekan. Manipulerande? Njaeee…jag vågar nog inte gå så långt även om hon i slutändan på något diffust sätt oftast får som hon vill, utan att man riktigt förstår hur. Hon hypnotiserade mig totalt med sina ögon redan första gången vi träffades och … hon kan definitivt döda för ett mål mat om hon är tillräckligt hungrig. Enda problemet är att Kaa är en av de allra största och längsta ormarna i djungeln …så nej … det går inte hur mycket jag än försöker. 
 
Springer i hundra knyck och är impulsstyrd… Kanske en gasell eller antilop? Men nej, de huserar på stäppen och inte i djungeln. Dessutom är det en ganska intetsägande karaktär vilket ingen någonsin har anklagat Anna för att vara. Så vem rör sig riktigt snabbt i djungeln och är tillräckligt smart för att hålla sig vid liv mitt bland alla faror?  
 
Har ni hört talas om Fläckig hyena?  Den besöker nog åtminstone utkanten av djungeln ibland. Där är det honorna som regerar (check), de kan jaga i flock men är briljanta även ensamma (check), de gör höga ljud då de har lagt ner sitt byte (check) och de har starka tänder (check). Jag kanske helt enkelt får skriva in en Fläckig Hyena i manuset på Djungelboken. 
 
Vad tycker ni? 

Robert Dröse / Creative Director

Läs hela inlägget »
Familjen Dröse & Norberg: Robert Dröse, Anna Norberg, Theo Dröse och hunden Ulrik
Familjen Dröse & Norberg: Robert Dröse, Anna Norberg, Theo Dröse och hunden Ulrik

Välkomna till vår blogg. Så här mitt i arbetet med Djungelboken känner vi starkt att vi vill försöka komma lite närmare vår publik. Inte bara på scenen. Vi vill låta er se oss i vitögat. Nakna och skrynkliga utan filter. Men oroa er inte, jag menar mera själsligt än fysiskt. Vi är fullt medvetna om våra kroppar och vad man inte bör dela med sig av. Vi kommer istället att försöka sätta ord och bild på baksidan, framsidan, undersidan och taket på skapandet av en musikal, av livet med en musikal. Och om att leva i en livs-djungel.
 
När jag tidigare i livet tänkt ordet djungel har det självklart känts lite ”snårigt” men ändå grönt, lummigt och framför allt magiskt. Jag har i huvudet sett mig själv färdandes på en bred flod medan sengångare sakta tar sig fram i träden bredvid. Ljudet av skriande fåglar i fjärran och en eterisk förnimmelse av romantik i luften. Likt Katharine Hepburn i filmen The African Queen med den cyniske hårdingen Humphrey Bogart vid min sida. Han som egentligen aldrig ville vara hjälte och inte sökte äventyret men ändå alltid hamnade mitt i det och motvilligt gjorde det rätta. Det var spänning, drama och magi i djungeln, precis som det kommer att bli på scenen i vår egen Djungelboken-The Musical. 

I min fantasi är jag nog ändå mer lik Jane i Tarzan. Kanske ”aningen” kortare, men sen när har storleken betydelse? Vi har alla en mänsklig rättighet att få vara Jane. Jag kan lätt se mig flängandes i lianerna med enhandsfattning, för att kunna ha mobilen i ett säkert grepp i den andra handen. Ett farligt kattdjur flåsar tätt i hälarna när HAN plötsligt dyker upp med spelande muskler och sitt minimala höftskynke fladdrandes i vinden. Min egen Tarzan. 

Nu kanske det låter som att Tarzan eller för den delen Humphrey är mitt ideal av djungelman. Riktigt så är det inte. I träkojan hemma vaknar jag med min egen Baloo charmigt snarkandes på rygg vid min sida. Den spralliga, kreativa livsbejakande och dansande Robert Dröse. 
Vi träffades i showbiz-djungeln för nästan 28 år sedan. Mitt bland andra dansande glada apor, skön-sjungande näktergalar samt en del oundvikliga parasiter och andra rovfåglar. Glädjen, entreprenörsandan, kreativiteten och förstås kärleken band oss snabbt samman som ett epoxy-lim. Och det håller fortfarande tätt efter en ap-unge, nedgångar, uppgångar, nödlandningar och däremellan mängder av shower och musikaler. 

Men visst har han – mannen, pappan, baletthoppan, koreografen, regissören- drag av både Tarzan och Humphrey. Vissa påstår, med viss sanningshalt, att jag är impulsiv och intensiv medan han framställs som den lugna och, i visst mått, stöd-bromsande delen av vårt team. Och jo, jag kan gå med på att hans Baloo, olikt mig, har sina stunder av Humphreys ovilja att slänga sig in i nya äventyr och intriger helt utan säkerhetsbälte. Som när vi behövde lastbilar till vår turné och jag tyckte det var en jättebra ide att helt enkelt köpa några. Snabbt och effektivt, som en spegel av mig själv, tänkte jag. Till skillnad från det kanske mer modest logiska att hyra eller leasa, som vissa andra tyckte, med nya fåror i pannan som fortfarande inte har försvunnit. Men nåja, ibland måste man våga för att vinna. Eller ännu bättre; våga, kompromissa och sedan vinna. 
Min Baloo har även glimtar av svårmod, precis som ”Humpe” då det begav sig, även om sångerna i duschen, knasiga hattar och den rytmiska dansen vid spisen överväger. Och i brist 
på Tarzans höftskynken har han, efter timmar av idogt slitande på gymmet, iallafall muskler nog att svinga mina imponerande 158 centimetrar i lianerna likt en ståtlig medelålders människobjörn. 

Helt ärligt finns det fortfarande ingen annan björn i hela världen som jag hellre vaknar, lever och arbetar med.

Anna Norberg / CEO / Marknadschef / Producer

Anna spelar just nu rollen som författarinnan Hilma i det klassiska lustspelet "FARS LILLA TÖS" tillsammans med Eva Rydberg, Fredrik Dolk, Birgitta Rydberg, Mia Poppe, Anders ”Ankan” Johansson, och Kalle Rydberg på Fredriksdalsteatern i Helsingborg.
Anna spelar just nu rollen som författarinnan Hilma i det klassiska lustspelet "FARS LILLA TÖS" tillsammans med Eva Rydberg, Fredrik Dolk, Birgitta Rydberg, Mia Poppe, Anders ”Ankan” Johansson, och Kalle Rydberg på Fredriksdalsteatern i Helsingborg.
Läs hela inlägget »

Vad händer bakom kulisserna i en musikal och i familjen som står bakom uppsättningen?
Det finns en hel värld som man inte tänker på när allt fungerar från sin plats i salongen. 

Nu bjuder vi - utan filter -  med humor och allvar, in er i vår familj och i skapandets hemliga vrår.  Vi kommer att dela med oss av vårt liv och det fantastiskt roliga, utmanande och stundtals galna arbetet med att gå från idé till handling i en kreativ process, utan att förlora alltför mycket på vägen.

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Arkiv

Etiketter