DRÖSE & NORGERG - BLOGGEN

Vad händer bakom kulisserna i en musikal och i familjen som står bakom uppsättningen?
Det finns en hel värld som man inte tänker på när allt fungerar från sin plats i salongen. 
Nu bjuder vi - utan filter -  med humor och allvar, in er i vår familj och i skapandets hemliga vrår.  Vi kommer att dela med oss av vårt liv och det fantastiskt roliga, utmanande och stundtals galna arbetet med att gå från idé till handling i en kreativ process, utan att förlora alltför mycket på vägen.

Välkommen in i vår väld!

2018 > 07

Foto: Karin Norberg
Foto: Karin Norberg

Vår son har fyllt arton. Arton som i myndig. Jag tänker på hur stolt jag är över honom.  Hur fort tiden går. En liten bebis blir kille i sandaler för att sedan helt plötsligt förvandlas till en ung man … med stora fötter. Ett eget kreativt sinne med en hel galax av vägval. Ibland, när livet rullar på fort, glömmer man vilken enorm ynnest det är att få vara just det. Mamma.  
 
Jag undrar om djungel-djur känner på samma sätt för sina telingar. Ni vet, den där obeskrivligt villkorslösa kärleken. Den som måste finnas för att man inte skall bita av dem huvudet. Då, när man öppnar dörren till deras rum, som oftast luktar som en blandning mellan ingrodd gympasal och sura sockor. Eller när de lovat komma hem i tid men inte dyker upp förrän långt efter midnatt med en lam ursäkt om att batteriet på mobilen har dött. Eller den där magiska svårigheten att ställa något INUTI diskmaskinen. Men kanske är det ingen större risk att lejonhonorna behöver sitta uppe och vänta till gryningen då sönerna kommer lullande med trötta svansar från discot på savannen.  Eller bli arga över att de aldrig slickar av … marken .. när de har ätit. 
 
När vi arbetar med våra produktioner utvidgar jag ibland omedvetet min mammaroll till att omfatta … alla. På gott och ont. I och med uppstarten av Djungelboken The Musical finns det viss risk att jag blir djur-mammig. Det kommer nämligen att krylla av både etablerade och lite nyare pälsiga stjärnskott i våra replokaler till hösten. Gamar, björnar, tigrar, apor, hyenor och ormar… Vi har hittat så otroligt duktiga artister bland alla dem som var på audition! Samtliga känns klockrena för respektive roll. Jag känner på mig att det kommer att bli en fantastisk höst och vinter! Ibland, när jag inte dignar av trötthet, skulle jag vilja ta Robban och bara dansa lite av pur glädje och förväntan. 
 
Men det går inte. Min sambo Robban är totalt inne i sin ogenomträngliga skaparbubbla. Han lever sig just nu helt in i djungeln. Sittande ute i trädgården sent om kvällarna skriver han på sitt manus. Myggen diggar i takt med hans gestikulerande och de gummi-liknande minerna ger en föraning om skratt blandat med allvar. Ibland hörs en hummande trudelutt och sedan stiger en medryckande puff från cigarren upp mot den mörknande himlen. Det går inte att nå honom alls. Inte ens om jag skulle dansa runt i rabatten i min allra finaste negligé, som en vig (fläckig) hyena. Men det är så det skall vara just nu. Då skepnaden av vår egen djungel börjar ta form.  
 
Snart är det oktober. Repetitionsdags. Då får Mamma äntligen träffa alla sina djur. 
 

Anna Norberg  Mamma, Sambo och Producent
Anna Norberg  Mamma, Sambo och Producent
Läs hela inlägget »

Min sambo Anna lyfte i förra veckan frågan om hur vi skall få familjer att slita sig från internet för att istället komma och ha kul med oss när vi är på turné. Fattar ni vad hon menar?? Vilka gamla, unga, barn och tonåringar vill inte se vuxna människor, galet glada och utklädda till diverse djur dansa och sjunga på en scen? Fast …som regissör och den som skall hjälpa till med att få mat på bordet är jag kanske är lite partisk i ämnet. Men bara lite. 
 
I ena vågskålen har vi alltså ett, milt sagt, softat liv på internet med relativt icke relevanta videos, ändlösa chattar med förkortningar så att man inte behöver trötta ut sig med för långa ord. Ofantliga mängder filmer och klipp, av olika karaktär, från hela världen. Likt ett gigantiskt virtuellt smörgåsbord. Vi behöver inte anstränga oss det minsta framför skärmen. Vi behöver inte träffa någon och inte stå för något. Vi behöver varken ta på byxor eller deodorant. Vi får till och med underhållning på toaletten vars besök har blivit allt längre ju mer Apple utvecklat sina produkter.  
 
I den andra vågskålen behöver vi däremot resa oss ur den popcorn betsade stolen. Klä på oss och lukta gott.  Inte nog med det, vi skall transporteras bland andra människor och umgås. Säga saker rakt ut, utan skydds-(inter)nätet. Kanske till och med sitta vid samma bord och prata med familjen! Utan att använda förkortningar som wtf, btw, k, YOLO, fml, omg och swag. Och som huvudnummer titta på de där svettiga (ja kostymerna är extremt varma) figurerna utklädda till djur som dansar och sjunger på en scen i 2,5 timme. Utan att kunna zappa och spola fram. Vi tvingas alltså ut i den riktiga världen (IRL) där vi måste lyssna utan hörlurar. Bara en sån sak. Det är ett knepigt val. Eller inte. 
 
Jag förstår självklart lockelsen och hypen med internet och varför det finns. Jo det är säkert. Jag majlar. Men framför allt bor jag med Anna. Min Fläckiga Hyena vars bekymmersrynka blir bredare än Bagheeras rygg om hon inte har sett till 4G-loggan i hörnet på mobilen på två minuter.  
 
Men trots hennes outtalade uppkopplings beroende ser hon det sköna i vad vi gör. Och varför vi gör det. Musikaler mina vänner, det är livet. Det är dans, musik, rytm, humor, allvar och känslor. Allt i ett enda paket som våra besökare kan ta med sig och sedan packa upp igen närhelst de vill. ”Pappa kommer du ihåg när vi….” eller ”Minns ni är mormor var med på Djungelboken – hon trodde att Mowgli hette Måggli”…  Minnen. Skratt. Gemenskap. Det är vad vi skapar och vad vi vill dela med oss av.  
 
När jag skriver musikaler arbetar jag mer med hjärtat än med huvudet. Hjärnan hjälper förstås till med att slussa ut ett fullständigt virrvarr av ord, idéer och musik-slingor. Men det är hjärtat som binder ihop alltihop.  Det är där jag skapar och förmedlar.  
 
Så alla vuxna – ta kommandot. Logga ur, kom och ha kul med oss. Glöm bort bekymmer sorger och besvär! Fyll lådan med minnen och använd hjärtat. IRL (=Människobyn)  

Robert Dröse / Creative Director

Läs hela inlägget »
Foto: Anna Norberg (Privat)
Foto: Anna Norberg (Privat)

Veckan flimrar förbi. Fredriksdals-teaterns scen. Därefter Gotland och vår Pippi-show. En snabbvisit hem för att meka och hyra ut vår husbil (!) Direkt tillbaka till Helsingborg för ännu en föreställning med Fars Lilla Tös. Därefter flyget till kontoret och Djungelboken iklädd rollen som VD och producent. Låter det som en glamourös vecka? Jag lovar, det är så lite glitter och glamour det kan bli. Det enda som glittrar är ögonskuggan som blivit kvar på kinden då jag var för trött för att tvätta ansiktet. Kanske börjar jag faktiskt bli den där Fläckiga Hyenan som Robban kallade mig i förra bloggen? 

Hyena eller inte så är jag, precis som Baloo sjunger, nöjd med allt vad livet ger. Eller nästan. De extra rynkorna, invändigt stress-kroppsfett, sömnproblem, tidsbrist, dåligt föräldra-samvete, ständig oro och stressplitor kunde man vara utan. Men trots att jag lider ”viss” brist på livsbalans så har jag förmånen att arbeta med det jag älskar och med den jag älskar.  Så jag är priviligierad. Inte tu tal om annat.  
 
När jag tänker på kombon familj och stress, så kommer jag osökt in på barnens perspektiv. Är det så att vi moderna föräldrar, genom vår drift att förverkliga oss själva, göra karriär och träna våra slitna kroppar åsidosätter barnens behov av närhet och trygghet? Har den där mystiska egentiden blivit viktigare än att verkligen umgås med våra barn? Lämnar vi dem för lätt i händerna på allas vår barnvakt Miss Internet? Och nej, det här är varken påhopp eller start av drev mot någon – jag pratar mest i generella ordalag, och inkluderar i högsta grad mig själv. 
 
Jag tänker på alla människor som vi vill skall få möjligheten att komma och se vår roliga, spännande och medryckande Djungelboken The Musical. Hur kan vi konkurrera med Ipads, TV-spel och mobiler? Min egen mobil har transformerats till en adderad kroppsdel så jag förstår problematiken, tro inget annat. 
 
En annan viktig fråga är om barn idag ens uppskattar att sitta i en salong och se levande teater? Vad tror ni? Själv är jag övertygad. Jag skall till och med gå så långt att påstå att jag är … nittionio procent säker på de gör det. Men jag tror däremot att vi vuxna har glömt känslan. Den där känslan när man var liten och fick vara med. Jag minns fortfarande när hela familjen gick på bio tillsammans första gången. När vi fick uppleva en teaterscen. Allt det där var så speciellt och … stort. Och det bästa av allt, vi pratade om det där vi hade upplevt tillsammans, länge efteråt. Vi skapade gemensamma minnen.  Något att samlas runt. 
 
DETTA är förstås exakt vad vi bygger våra musikaler på! Att familjer skall kunna skapa minnen tillsammans. Genom att umgås. Och uppleva. Tillsammans. 
 
Även om vår egen apunge har fått vara med och dela vårt skapande i mångt och mycket så önskar jag förstås att vi hade gjort mer. Det eviga föräldra-samvetet. Men vet ni, att det är faktiskt aldrig för sent. Så här kommer ett råd till alla er där ute: 
Res er upp ur soffan, spring några kilometer mindre på löpbandet och stäng av datorn. Sudda bort den panikslagna internet-abstinensen i blicken på barnen genom att förmedla era egna minnen och känslor från förr. Minns biobesöken, picknicarna, teaterbesöken, när Sverige spelade VM semifinal i fotboll 1994 och hela familjen satt inklämda i soffan eller på golvet. Om ni inte har några sådana minnen att plocka fram så ta ändå barnen i handen - bjud med farmor, farfar, mormor och morfar -  ge er ut och skapa nya minnen.  
Teater, bio, shower, musikaler, enklare friluftsaktiviteter … utbudet är stort. Det viktiga är att göra något tillsammans. I riktiga livet. 
 
Sådär, varsågoda. Nu vet ni vad ni skall göra. Själv skall jag kolla upp om det går amputera telefonen från örat eller om det kanske finns någon mobil-rehab där jag kan checka in. De kanske till och med erbjuder Livsbalans om man betalar extra. 
 
Anna Norberg 
Mamma, Sambo, Matte, Producent, VD, Försäljningschef, Personalchef, Skådespelerska, Bilmekaniker 
… och Fläckig Hyena 

Anna Norberg / CEO / Marknadschef / Producer

Läs hela inlägget »
Robert Dröse Creative Director - Dröse & Norberg
Robert Dröse Creative Director - Dröse & Norberg

Min livspartner Anna Norberg beskriver mig som björnen Baloo. Om hon får välja av alla djungelns djur så är jag alltså en lallande bekymmerslös överviktig björn som lär barnen göra hyss, ignorera regler och äta myror.  Som manlig individ (balett-utbildad eller ej) vill man helst vara en blandning av Shere Kahn och Bagheera … med vissa inslag av en socialt dansande Baloo, men bara efter några glas rödvin.  
 
Nu skall jag alltså försöka återgälda denna ”komplimang” och hitta hennes djungel-alter-ego.  
Så hur hittar vi ett snyggt, smart, intensivt, impulsstyrt rovdjur med fastväxt mobil som springer i hundra knyck, gör höga ljud, bevakar sitt bo med sitt liv, jagar sina byten tills de ger upp och faller, som inte kan klockan men är en mästare på att hålla minst tio projekt igång samtidigt. Det där sista lutar åt bläckfisk, men det är inget djungeldjur så det går bort.  
 
”Snygg, smart och intensiv” passar in på en svart panter, som Bagheera i Djungelboken. Men … Bagheera är den där tråkigt ordentliga karaktären. Katten som alltid är förnuftig och ser till att ungarna INTE äter de där myrorna och att de verkligen läser sina läxor. Hemma är det definitivt inte Anna som kör läxläsning och när det kommer till matlagning …ja då skulle vi nog faktiskt av misstag få äta både myror och andra små kryp om hon stod vid spisen. Hon är dessutom så långt ifrån tråkig man kan komma. Bagheera går också bort. 
 
Hon är definitivt ingen gam, men vad sägs om ormen Kaa? Listig är hon utan tvekan. Manipulerande? Njaeee…jag vågar nog inte gå så långt även om hon i slutändan på något diffust sätt oftast får som hon vill, utan att man riktigt förstår hur. Hon hypnotiserade mig totalt med sina ögon redan första gången vi träffades och … hon kan definitivt döda för ett mål mat om hon är tillräckligt hungrig. Enda problemet är att Kaa är en av de allra största och längsta ormarna i djungeln …så nej … det går inte hur mycket jag än försöker. 
 
Springer i hundra knyck och är impulsstyrd… Kanske en gasell eller antilop? Men nej, de huserar på stäppen och inte i djungeln. Dessutom är det en ganska intetsägande karaktär vilket ingen någonsin har anklagat Anna för att vara. Så vem rör sig riktigt snabbt i djungeln och är tillräckligt smart för att hålla sig vid liv mitt bland alla faror?  
 
Har ni hört talas om Fläckig hyena?  Den besöker nog åtminstone utkanten av djungeln ibland. Där är det honorna som regerar (check), de kan jaga i flock men är briljanta även ensamma (check), de gör höga ljud då de har lagt ner sitt byte (check) och de har starka tänder (check). Jag kanske helt enkelt får skriva in en Fläckig Hyena i manuset på Djungelboken. 
 
Vad tycker ni? 

Robert Dröse / Creative Director

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Arkiv

Etiketter