DRÖSE & NORGERG - BLOGGEN

Vad händer bakom kulisserna i en musikal och i familjen som står bakom uppsättningen?
Det finns en hel värld som man inte tänker på när allt fungerar från sin plats i salongen. 
Nu bjuder vi - utan filter -  med humor och allvar, in er i vår familj och i skapandets hemliga vrår.  Vi kommer att dela med oss av vårt liv och det fantastiskt roliga, utmanande och stundtals galna arbetet med att gå från idé till handling i en kreativ process, utan att förlora alltför mycket på vägen.

Välkommen in i vår väld!

2018 > 08

Just nu gästar jag och Anna USA. Home of Disney. Home of liberty (?) Home of many (crazy) things. Jag skulle kunna använda hela bloggen till att driva med allt som händer i detta spännande land men det skulle bli för många ord. Materialet är helt enkelt för stort för att orka välja. Verkligheten är dessutom mer komisk i sig själv. Så jag låter nog politikerna fortsätta göra sin komedi medan jag fokuserar på Djungelboken The musical OCH att ha semester. 
 
Det är alltså dags för en efterlängtad hälsa-på-sonen-och–ha-semester-kombo. Vi behövde träffa ”den lille” som rest iväg för att spendera ett helt år i en skola på andra sidan jorden. Det mina damer och herrar, är stort, eller snarare humongous, som man säger over here. Theo lämnade alltså boet för … en hel vecka sedan. Nu tänker säkert många förståsigpåare att ”Men herregud lämna grabben ifred, han har bara varit borta några dagar”. Det skall vi förstås göra. Lämna honom ifred alltså. Men vi vill först hjälpa honom komma iordning ordentligt på skolan. Se till att han har allt han behöver. Och med det målinriktat curla oss ut ur tonårsperioden. Det kan vara så att familjens kontroll-gen, som vissa besitter mer än oss andra, även hade en liten sido-agenda.  Att kolla upp skolan i stort … och smått. Och ja, vi vet att han är arton år och säkerligen klarar sig själv men …  jag och Anna är båda ett halvsekel och har lite svårare att klara oss utan honom. Så är det bara. Vi åker snart hem igen. När skolan är nedbruten i atomer och alla vrår, lärare och andra potentiella faror är vederbörligt dissekerade och dokumenterade.  
 
Tanken på ledighet har de senaste veckorna känts som en blandning av att få en önskning av anden i flaskan och en dos av sprängdeg. Det har varit så mycket jobb att man undrar vad som händer när man väl slappnar av. Trampar man på en mina? Går man i tusen miljoner bitar? Kommer man ens ihåg hur man gör när man semestrar? Och hur skall det gå för produktionen? Vi har premiär på vår grymma, fantastiska Djungelboken om bara dryga två månader! Vi har börjat jobba aktivt med koreografin.  Artisterna kommer att anlända till den lilla surprisen av total muskelansträngning och behov av hyperkondition på scenen.  
Så det där med semester har känts lite dubbelbottnat. Som en tårta med flera lager. God men ibland övermäktig. Är man sugen eller inte?  Är hjärtat och tanken för mycket fast i skapandet, trots att jag har koll på det mesta inför produktionen?  
 
Ju närmare avresan kom desto mer tog upptäckarkänslan över. Väl på Arlanda kom vi båda in i den där speciella rese-stämningen. Den som ligger och pyr likt en tidig morgon-öl över avgångshallen. Glada ansikten. Avslappnade kläder på gränsen till pyjamasmode. Sura tanter som stirrar på maken som redan snarkar, lätt lutades mot bardisken. Det var faktiskt nästan så att man kände lite spirande romantik i luften. Jag såg plötsligt flygresan i huvudet. Hand i hand med min kortväxta, sprudlande men utopiskt avslappnade Anna. Stockholm som långsamt försvinner under oss, ett glas rött till lunch och långa förtroliga samtal om livet. Känslan varade ända tills trumhinnan sprack av ett förtjust djungel-tjut så fort vi hittade våra säten; ”Åhhh det finns wifi på planet!!! Robert Robert det finns wifi, kolla!! Robert, Robert ser du??!” Hon praktiskt taget studsade. Nästan så att hon nådde upp till bagagehyllan, men inte riktigt. Jag fick genast lite nya idéer till hur aporna kan hoppa i träden på scenen. Sen var hon igång. Laptop-mania in its excellence. Hela vägen från Stockholm till L.A. Själv vaggades jag, och resten av planet, till sömns av det frenetiska knattrandet med den tröstande tanken på att det åtminstone, än så länge, inte går att ringa där uppe.  
Jag skulle tro att en del av våra medarbetare på kontoret vaknade med en resignerad blick då de hörde det välkända Anna-rasslet från inboxen klockan 0600 på söndagsmorgonen.   
Själv har jag insett att vi alltid kommer att vara tre vårt förhållande. Jag, Anna, och WiFi. Men jag älskar bara den ena. Den korta som studsar. 
 
Over and Out. 

Robert Dröse Robert Dröse
Läs hela inlägget »
Foto: Theo Dröse
Foto: Theo Dröse

Nu är sista föreställningen av Fars Lilla Tös på Fredriksdalsteaterns över. Det känns både sorgligt och skönt. Sorgligt eftersom det har varit så jäkla kul att stå på scenen och skönt eftersom jag just nu behöver mer tid än jag har. Jo jag vet, jag behöver ALLTID mera tid. Djungelbokens premiär i november närmar sig med stormsteg och vi har massor att göra. Sjukt mycket. Vansinnigt. Jag blir trött bara jag tänker på det. Men också max-peppad för jag vet att det kommer att bli bra. Vi har ett riktigt bra gäng som arbetar ihop och jag har ju läst Robbans grymma manus flera gånger. För att inte tala om våra artister … de är fantastiska. 
 
Men hur mycket jag än har på min to-do-lista så är det mammahjärtat som sliter mest på mig just nu. Det känns som att jag har tagit det i handen, fått en plötslig kramp och fastnat i ett läge där jag kramat till för hårt.  Det får inte tillräckligt med syre. Jag vet att han är 18 år. Nästan vuxen. Men han är fortfarande min bebis! Min lille Theo. Jag har jobbat så intensivt det senaste året. Hela sommaren har varit ett evigt flackande mellan Stockholm, Helsingborg och stugan uppe i norr, så jag har knappt sett till honom. Jo, det har förstås fungerat ändå, Robban finns ju där också. Men mammahjärtat lever sitt eget liv där man inte har något som helst att säga till om. Inte ens jag kan göra min röst hörd. Man kan inte ringa eller maila hjärtat. Inte skälla eller ens prata förnuft med det.  Förutom den där villkorslösa kärleken så adderar det också, på eget bevåg, en massa oro, skuldkänslor och otillräcklighet.  
 
Och nu skall Theo åka. Ända till Los Angeles för att gå på skola där i ett helt år. Ett fantastiskt tillfälle för honom. Han är så lycklig, glad och förväntansfull. Både jag och Robban skall åka dit i nu i augusti för att installera honom. Jag är övertygad om att han kommer att växa på många olika sätt och ÄR verkligen glad för hans skull men … den där förbannade hjärtkrampen vill inte släppa. Hur klarar man att ens barn är på andra sidan jorden i ett helt år? Det känns om en evighet! Tänk om han behöver mig? Tänk om något händer? Tänk om han tycker det är skönt att åka för att jag inte har varit så närvarande det sista? Tänk om han inte kommer hem igen … Usch det där sista poppade upp precis nu. Jag har inte ens tänkt den tanken innan. Det är klart att han måste komma hem igen … eller? 
 
Många säger till mig att ”Jamen nu kommer du att ha tid att helhjärtat ägna dig åt produktionen med Djungelboken” Och visst det stämmer till viss del, förutom det där med att hjärtat inte riktigt (alls) lyssnar på mig. Men det jag HAR bestämt mig för är att ta mig i kragen med träningen igen. Jag vet, att om jag blir så där lagom fanatisk, och ger gym och/eller cardio-träning tid VARJE dag, så blir jag en bättre människa med mer fokus och ett större lugn. Jag kan dessutom slå två flugor med en smäll genom att vara produktiv på mina morgonpromenader. Jodå, några av mina kollegor är faktiskt vakna klockan 0600. De lyfter åtminstone luren. Jag är också en mästare på att skriva email på löpbandet.  Har inte flugit av eller tappat mobilen en enda gång. Min PT säger att vi skall ha ”regler för optimalt träningslugn” den här gången. Jag undrar vad hon menar? Vet ni? Nåja det visar sig.  
 
Det allra bästa med träningen är att det kommer att PUMPAS så mycket syre till det där morsiga hjärtat att det kanske inte orkar skicka en massa oro, längtan och dåligt samvete ut i venerna. 
 
Så håll utkik i mina sociala medier. Jag kommer att tränings-outa mig ordentligt framöver så att det inte finns någon återvändo.  

Anna Norberg Anna Norberg
Läs hela inlägget »
Robban går och fiskar i Galasjön
Robban går och fiskar i Galasjön

Anna, min sambo, sliter extremt mycket med det praktiska runt vår kommande premiär och turné med Djungelboken. Ibland ser jag bara hennes fladdrande bling-bling skugga när hon sveper förbi i köket från ett projekt till ett annat, med en halvt öppnad kvarg i handen. Hinner säga ”hejdå älskl…” innan dörren stängs och bilen rivstartar så att gruset perforerar grannens staket. En fläckig hyena i Saltsjöbaden, ständigt på språng. Tur ändå att hon har sin inopererade mobiltelefon. För vi är väldigt mobilkompatibla hon och jag. I betydelsen att hon pratar och jag lyssnar. Ibland somnar jag, det skall erkännas. Inte för att jag är ointresserad utan mer för att hennes röst blir som ett tryggt humle-surr i örat. Det bränner till ibland men gör inte så ont.  
 
Vet ni hur sjuuuukt mycket som ligger bakom en produktion av det här måttet? Ibland gör det mig mer snurrig än vanligt. Nästan på gränsen till hobby-galen. De flesta som sitter i publiken och ser den färdiga föreställningen har ingen som helst aning. Att skapa en musikal är ett enormt planerande med personal, artister, försäljning, samarbetspartners och lokaler. Och det börjar långt innan premiären. Till och med långt innan repetitionerna startar.  Sedan har vi förstås arbetet med storyn. Det kreativa navet. Min del av musikal-kakan där björnhjärnan måste finna den exakta tonen för att det skall bli roligt, skapa den spännande nerven i berättelsen utan att den går av på mitten, matcha steg och toner till dialogen och hitta dräkter och minspel för var och en av artisterna som skall tolka det jag vill förmedla.  
 
Om min sambo är en supersnabb hyena så känner jag mig just nu mer som en sengångare än en dansande Baloo. Ett trött pungdjur hängande upp och ner i ett träd, överjäst efter månader av kreativt arbete. Ibland behöver man en paus från all produktivitet och skapande. 
 
Anna åker till Helsingborg för att andas och spela teater. Mitt trix för att inte fastna upp och ner där i trädet är ”Gyllene Tider-knepet”. Jag går och fiskar. Precis som i sången från 1997. Jag tar på mig fiske-hatten och placerar sonen bredvid mig i bilen. Åker mot stugan i Bredbyn nära Höga Kusten på en roadtrip där solen skiner, myggen är fulla och livsandarna vaknar till liv allt eftersom milen bränner under däcken. Den där förväntansfulla känslan varade denna gång ända tills vi kom fram.  Några stackare som saknade fiskeutrustning trodde nämligen att vår var till för alla. Likt en ny slags Bohags Allemansrätt där allt mitt är ditt. Själviskt nog hade vi missat den här nya rättigheten och glömt hänga vår nyckel utanför dörren.  ”Gästerna” var därför tvungna att bryta sig in för att kunna fiska. Kanske hade även de jobbat en längre tid med ett musikal-manus och behövde lite avkoppling. Antagligen var det ett väldigt jobbigt manus för de tog vartenda spö och drag vi hade. 
 
I efterdyningarna av denna nya allemansrätt fick Per Gessles gamla sommarplåga bli min egen plåga: 
 
Jag går ej och fiskar (Ohh, ohh, ohh) 
Får ingen tyst minut 
Inte fiska fiska fiska (Ohh, ohh, ohh) 
Noll chans att andas in 
Andas ut 
 
Eller hur det nu var i originalsången ….

Robert Dröse Robert Dröse
Läs hela inlägget »
Foto: Per-Arne Engblom
Foto: Per-Arne Engblom

Jag står på Fredriksdalsteatern vackra scen och ser ut över publiken. Det är söndag. Gårdagen spenderades i Båstad för att bli intervjuad med Djungelbokens apkung Mendez som just nu spelar i Diggiloo. Dagarna innan dess var jag i … Stockholm … tror jag … eller var det uppe i stugan i Norrland? Minnena blandas ihop som när man häller vinäger i soja. De liksom rör sig om varandra i böljande vågor. Det är så mycket på gång just nu. 
 
Jag ser ut över publiken igen. Solen skiner och gör att jag behöver kisa en aning. De långa svarta fransarna i tjugotals-stil fladdrar i ögonvrån och det svarta pannbandet får pannan att nästan dunka i värmen. Det känns i hjärtat. Varje steg, varje tonläge, varje gång jag säger eller sjunger något så bubblar det upp. Det välbekanta lyckoruset. Jag hade inte insett hur mycket jag har saknat skådespeleriet. Alla dessa intensiva år av att producera musikaler och shower har på något sätt gjort att jag har förträngt känslan. Den där underbara att få vara vem som helst. Att bli någon annan genom mig själv. Att tillåta gesterna svepa yvigt åt alla håll, stegen att dansa fritt och rösten att gå upp i höga toner. Myggan på kinden känns som en saknad vän. Publiken likaså. Dessa fantastiska människor som applåderar och skrattar. De som följer allt man gör och säger. Jag känner hur munnen hela tiden vill upp i ett stort smil. Det här är jag. Eller i alla fall en stor del av mig. 
 
När jag tackade ja till erbjudandet att göra rollen som Hilma Bengtsson i Fars Lilla Tös på Fredriksdalsteatern var jag först lite tveksam. Vi var mitt uppe i uppstarten av Djungelboken The Musical. Alla pusselbitar låg var för sig.  Att hitta de rätta artisterna, finna rytmen i manuset, ta hand om samarbetspartners och se till att var och en av våra anställda hade en tydlig plan inför allt som låg framför oss med planering och färdigställande.  Samtidigt var en hel del runt omkring turbulent och mycket saker skulle lösas, familjelivet jongleras, en åldrande far tas om hand, lastbilar uthyras, trädgården vårdas och sonens utlandsstudier styras upp. 
 
Jag var väldigt trött och utarbetad där i början av sommaren. Mitt ”lilla” kontrollbehov gör inte alltid saken bättre. Men någonstans där, när jag började repetera för min första roll på väldigt länge, så var det som att allting planade ut. I takt med att min Hilma formades på scenen så gjorde även marknadsplanerna för musikalen det, vi anlitade fantastiska artister, biljettförsäljningen började ta fart och Roberts manus får mig fortfarande att skrattar högt varje gång jag läser det.  
 
Jag känner i magen att vår Djungelbok kommer att bli fantastisk. Mycket slit och massor med jobb återstår … men det känns inte längre oöverkomligt. Snarare tvärt om. Men jag vet också att skådespeleriet måste få en fast plats i mitt liv igen. Det ger mig glöd och glädje. Får mig att utvecklas och vilja flyga som en fågel. Allt annat blir enklare när jag får stå på scenen. Jag blir ett bättre jag. Jag blir Anna 2.0…. en ny uppdaterad version av mig själv.  

Anna Norberg 2.0

Läs hela inlägget »

”Jag é en dobididoo, jag é en dobididoo, jag menar dobidobi, dobidubi, dobididu” …  
Displayen på mobilen lyser upp bordskivan i trädgården när jag råkar stöta till den. 23.59. Magen morrar lite. Likt en hungrig tiger. Shere Kahn. Vår musikal-figur poppar upp i en av mina surrande hjärnhalvor likt bilder i en snabbspolad diaprojektor. Men sen går strömmen med ett POFF. 

Är nog lite hungrig. Eller åt jag middag? En trött tvestjärt balanserar på kanten av det tomma glaset. ”Men du. Vad är det här? Vilken lattjo liten pryl!” Fnisset bryter ut av den tokiga accenten. Var kom den touchen ifrån? Jag sätter mig rätt upp i stolen och tappar nästan cigarren i knät av den hastiga rörelsen. Kanske något för manuset? Eller … inte. Jag låter ryggen sjunka tillbaka in i den mjuka stols-kudden. Den påminner lite om gamarna. Tvestjärten alltså. Inte accenten eller stolskudden.  
Gamarna. Nu kom strömmen tillbaka och den inre projektorn visar vår Huulda i Djungelboken. ”Vad är det här för en konstig hög med kött och ben”. Jag hör min egen röst härma de gälla fjäderfäna.  Det nästan ekar mellan träden och ett fönster stängs med en irriterad smäll i grannhuset. En urskuldande viskning hörs från Huulda i mitt huvud. ”Går den att äta” Eller nej förresten, hon skall säga…hmmm… vänta jag hade det … wait for it…  
Något vitt fladdrar förbi i ögonvrån. Nästan dansande. En fågel? Ett rådjur? En Fläckig Hyena i negligé? Jo det liknade nästan min vackra Anna. Nah, det var nog en fågel. Varför skulle Anna dansa i trädgården? Vi sågs ju … ja när var det nu? I morse? Igår? Dansa förresten… Tanken gör en blixtsnabb vändning. ”Var nöjd med allt som livet ger…” Stolen gungar åter till av rytmen i sången. Kanske att Baloo skulle …. 
 
Ja ungefär så där är det. När jag, som Anna säger, är i skaparbubblan. Allting i mitt huvud lever sitt eget liv. Tankarna springer huller om buller likt galna myror i ett missil-regn. Tusentals av dem. Till synes åt olika håll i obegripliga kurvor och tvära U-svängar. Tills plötsligt … de ställer sig på led och vet precis vart de ska. Unisont. Med myrblickar av stål. Som en armé av bokstäver. De bildar givna förband som blir till ord och meningar. Det är då jag hamnar i FLOW. Detta fantastiska tillstånd när allt stämmer. Då försvinner jag från tid och rum. Inte ens en fläckig hyena i negligé eller en tvestjärt kan få mig distraherad. Det handlar om en total närvaro men samtidigt frånvaro - från allt annat runt omkring. Flytet blir syret och jag blir (sten-)hög av den totala kontrollen. Jag älskar att vara där. Mitt i djungeln av förlöst kreativitet. Mitt Manus-Nirvana. 
 
Jag känner mig ofta som Mowgli i min egen lilla djungel-värld. Alltså inte riktigt som de andra barnen i sandlådan. För mitt Nirvana är förstås inte min familjs Nirvana. Livsrytmen pendlar ständigt mellan hög aktivitet och mer långsamma perioder som kan liknas vid dvala. Annas definition är nog snarare att jag pendlar mellan huvudvärks-framkallande mani och extremt irriterande koma.  
Begreppet ”rutin” är lika obegripligt för mig som ordet ”särkalk”. Mitt sinne får näring av en omättad nyfikenhet där jag konstant söker och matas med inspiration. Det finns alltid vägar i mitt huvud som glider in på nya, ibland väldigt otippade, stigar.  Som i sin tur kan leda till nästa stora idé eller förbättring av det vi redan gör. Eller …  till en väg med en sprängd bro som man inte kommer längre på. Det kan ibland göra Anna mer galen än fläckig, men det är också en fullständigt ovärderlig källa till roliga, tokiga och okonventionella idéer!  
Mobilen plingar till. 01.20. ”Jag lägger mig nu. God natt.” Min Vackra har slutat dansa. Jag tittar tvekande upp mot det mörka fönstret. Samtidigt rullar projektorn igång med ett långsamt surr som startar i ytterörat.  ”Äta Myror? … ”Ha ha, De är världens käk, kittlar döds-skönt i kistan”   ….. 
För mig är livet ett mysterium och äventyr där jag lever istället för att bara existera. Och kreativiteten – det är inte en talang utan ett sätt att fungera.   

Robert Dröse, Regissör, Pappa, Sambo … och Inte Som De Andra Barnen … 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Arkiv

Etiketter