DRÖSE & NORGERG - BLOGGEN

Vad händer bakom kulisserna i en musikal och i familjen som står bakom uppsättningen?
Det finns en hel värld som man inte tänker på när allt fungerar från sin plats i salongen. 
Nu bjuder vi - utan filter -  med humor och allvar, in er i vår familj och i skapandets hemliga vrår.  Vi kommer att dela med oss av vårt liv och det fantastiskt roliga, utmanande och stundtals galna arbetet med att gå från idé till handling i en kreativ process, utan att förlora alltför mycket på vägen.

Välkommen in i vår väld!

2018 > 09

We are back home in da Suede. Jetlaggat redo att kasta oss in i lejonkulan igen. Med allt vad det innebär i denna värld av musikalskapande. Premiär om två månader! Scenteknik, kostym, artister, försäljning, turné … it´s a never ending myrbo av rader på vår to do list. 
Men denna veckan fanns det ett moment som gav tillräckligt med energi för att palla med det allmänt sömnstörda läget som vilar kvar från vår USA resa. Det absolut roligaste av alla kategorier under dessa första höstdagar: våra artister kom in för en ”reading” av manuset! En allra första läsning. Det känns som när grynen går till skolan första dagen. Man är stolt men liiiite orolig över hur det skall gå.  Klarar de trycket? Säger de rätt? Får de kompisar? Är de själva sjyssta kompisar? Har jag gett dem rätt uppgifter? Hur i helvete skall det gå? Jag känner mig i dessa ögonblick lite som en morf av regissör, förälder och lärare. 
 
I onsdags var de alltså här. De gled förväntansfulla och lite försiktigt in i lokalen vi ställt iordning för lite socialt mingel.  Därefter satte de sig på sina platser vid det vita långbordet med respektive namnskylt. Sen … började magin. Jag älskar det här momentet. Ända från tårna. Det är som att föda. (tror jag) Fast utan både smärta och epidural. Känslan när dessa begåvade människor sitter där runt bordet och läser sina repliker. En efter en. I sina vardagskläder, som sina vardags-jag. Det är verkligen magi. För det var inte Bill, Jakob, Nils, Erik, Tilde och de andra som vi hörde. Det var Baloo, Shere Khan, Mowgli, Bagheera, Kung Gibbon, Kaa, El Chapo, gamarna, hyenorna, björn-barnen och människofamiljen som plötsligt kom till liv där i rummet. Saltsjöbaden turned total jungle! När det gungades till musiken och fnissen tydligt hördes från vår lilla soffpublik allt eftersom replikerna flöt fram kändes segervittringen som kittlande myror i magen. Jag vet att det här kommer att bli awesome. Just awesome. Jag är pappa-stolt över min klass, mina barn, min crew. Allihop.  
Sen till det aningen mer utmanande denna veckan. Ni vet säkert alla vad jetlag är.  Ett fysiologiskt tillstånd orsakat av störning av dygnsrytmen på grund av resandet över flera tidszoner. Med enklare ord: man blir totalt uppfuckat osynkroniserad. Vissa mer och andra mindre.  
Jag har tidigare berättat om min fantastiska Anna. Dröse&Norbergs producent och min livskamrat. Ja hon ÄR fantastisk trots hennes ibland något intensiva utstrålning, jobbmani, internet- och kvarg beroende samt oförmåga att lära sig klockan. Men alla har vi våra små egenheter. Till och med jag. Även om de är små. Närmast obefintliga. Men det här med att mixa Anna med jetlag….. är något vi helst skall undvika i fortsättningen. Det tror jag att hela kontoret är rörande överens om. Just nu upplever jag själv och alla runt omkring en randig hyena på speed mixad med en klubbad sengångare.  
 
Ena sekunden går allt i hundranittio, papper yr, order delas ut, dator-tangenterna smattrar sönder då illröda hårda naglar skjuter iväg missiler av mail. Vi sitter alla tysta och låter henne hållas. Håller oss lite i periferin likt kameleonter som, om vi har tur, hon missar att se.  Ibland kan hon plötsligt titta upp med det bekanta skrattet och närvaron glittrandes i de där smittande ögonen. Man känner sig för en sekund lite försiktigt lättad. Tror att hon är tillbaka. Tills man i nästa sekund är upptäckt av hyenan eller tittar in i sengångarens tomma blick där allt har avstannat. Mitt i en mening eller en order. Som när en ridå har gått ner. Och man undrar försiktigt vad man skall göra härnäst. Långsamt retirera utan att hon märker något? Försöka få hennes uppmärksamhet? Locka med en kvarg? Alla alternativ är som att hålla i en handgranat. För man vet, att det där glittret eller den blanka tomheten lätt kan följas av ett utbrott som motsvarar tio på Richter skalan. Det kan gå åt precis vilket håll som helst. Så vi leker mestadels tysta leken. Låtsas att vi inte finns. Eller att vi är möbler. Idag skall jag låtsas vara en gardinstång. Den kan hon varken tala med, sätta sig i eller luta sig emot. Hon kan inte hänga i den heller för hon når inte upp.  
 
Jag räknar med att ojetlaggade Anna är tillbaka nästa vecka.  Jag hoppas det. För allas vår överlevnad. Själv skall jag gotta mig i mitt manus. Göra några små justeringar. Förbereda mig för den 8 oktober, då repetitionerna börjar på allvar. Det här är livet. Livet med en Musikal. Jobbigt, intensivt, överväldigande men allra mest…. pretty magiskt. 

Robert Dröse Robert Dröse
Läs hela inlägget »

Nu har fågeln flugit ur boet. Den lille är lämnad på internatskolan i bergen utanför Los Angeles. Och här sitter jag och Robert, som två slokörade ökenråttor och stirrar på den dammiga vägen mot Hollywood. Den fantastiska synen borde vara varje artists dröm, men just nu känns det mer som en dröm med ett stort sug i mellangärdet. Inte bara efter en hamburgare utan ett behov att fylla det plötsligt tomma mammarummet. Fast en hamburgare hade inte heller suttit helt fel. 
 
Men hör ni, det här med att få vuxna barn. Vad gör par när de plötsligt blir ensamma igen? Utan barnen. Efter arton långa år. Kryper romantiken automatiskt in genom sidorutan eller måste man jobba på den? Behöver man kanske WiFi för att jobba effektivt på den? Allt går ju så mycket fortare med internet. Det är allmänt känt. Så varför inte använda det till annat också? Som exempelvis att maila kärleksbrev! Tänk vad mysigt, vi skulle kunna ….  
Nej, nu vaknade Robert ur sin lämna-sonen-koma och tyckte till. Jag pratade visst högt. Han säger att det vore som att sätta en beroendeperson mitt i just det den personen (jag) försöker att undvika. Men hur menar han? Jag har ju aldrig försökt undvika WiFI så jag är inte det minsta beroende. Det är en naturlig del av mig; att dela med mig till andra. Via email. Jag har skickat hundratals till mina anställda bara förra veckan. Jag blir väldigt givmild när jag är ute på resa. Och nu kan jag slå två flugor på samma gång. Jobb OCH romantik! 
 
Eller kanske att man skulle lyssna på Robert ändå. Att försöka koppla ur för att istället koppla av. Ägna mig åt verbal romantik till skillnad från skriftlig. Man vet ju aldrig, det kan till och med leda till en och annan ringrostig tango. Vi har trots allt några dagar kvar här tillsammans innan det är dags för hemresan. Men det är inte lätt att logga ur när man har en hel musikal-produktion att ta hand om. Jag har så otroligt mycket i huvudet just nu. Alright, en del av det är kvar i mailboxen om vi skall vara petiga, men det är massor som rör sig här uppe också. Det är som en Djungelboken-bikupa. Det surrar hela tiden och det kliar som myror i tangentfingrarna. De behöver motion! 
Repetitionerna börjar närma sig, turnén måste planeras och dissekeras i minsta detalj, sponsorer skall övertalas, biljetter säljas, samarbetsavtal skrivas, nya anställda kommer in, ansvar skall fördelas, VIP event arrangeras, en mässa förberedas, uthyrningsavdelningen skall komma på plats och pressarbetet måste komma igång på allvar. Listan är oändlig.  
 
Och mitt i allt detta skall jag alltså tänka på romantik? Är det inte typiskt att vi kvinnor alltid skall agera bläckfiskar? Med åtta armar skall vi vara framgångsrika affärskvinnor, vältränade närvarande mammor, ordentliga hushållerskor och sexiga fruar…. Ja jag vet att jag inte riktigt kvalar in på det där med ordentlig hushållerska så jag får väl vara en amputerad bläckfisk istället. Med sju armar istället för åtta.  
 
Men helt ärligt, när jag satt och tittade på mannen där bredvid i bilen (ja det var fortfarande Robert), så kändes det inte så svårt ändå. Solen började gå ner och den dammiga vägen kändes som att den faktiskt ledde någonstans. Till något bra.  
 
Plötsligt dök ett djur upp vid vägkanten. Ett djur böjt likt en ostbåge. Jag vet inte om det beror på att vi just nu jobbar med Djungelboken men det blir mycket diskussioner runt just djur. Det är en slags ökande fascination. När det krummande djuret med ytterst skamsen blick stirrade mot våra annalkande billyktor bromsade Robert in och stannade bilen.  
-Kolla en schakal, utbrast han medan ljuset obarmhärtigt scannade in den bruna ostbågen.  
Jag stirrade på honom. Trodde han verkligen att vi var i Afrika? 
-Det finns inga schakaler i Hollywood, svarade jag. Det där är en räv som sitter och gör nummer två.  
Vi satt kvar en stund. Tysta och stirrade.  Men insåg snart att den nog inte var helt bekväm med uppmärksamheten. Vem skulle vara det i ett sånt läge förresten? Han (Robert, inte räven) tog min hand, kramade till den och la in växeln igen. Sedan fortsatte vi att köra. Med ännu ett gemensamt minne i bagaget. 
 
Jag bjussar på att vara en amputerad bläckfisk. Han, denna skapande, kreativa och lallande Baloo-björn är trots allt min kärlekspartner, min businesspartner, min partner in crime … min partner in everything. Så det där med vuxna barn, det är nog inte så dumt ändå. Vi är som en flaska vin. De dåliga blir surare och de goda blir bättre. Och vi är en riktigt välsmakande sort.  
Nu drar vi till Hollywood och dansar tango! 

Anna Norberg Anna Norberg
Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Arkiv

Etiketter